Uppochhoppa.se - träningsbloggen du blir glad av

Efter några timmars arbete och knappt några svordomar (vem kunde tro!) har vi nu en karta som tapet!

Vi har haft en vision om en stor karta i hallen i Åre, en karta över närområdet som inbjuder till äventyr och upptäckarkust, en karta där vi kanske kan märka ut spännande utflyktsmål och pricka av upplevelser.

Karta som tapet

Med en grym ingenjör i familjen kom det sig så, att en karta som tapet blev vår lösning istället för kartor i någon slags tavellösning. Data hämtades, ett program byggdes(!) som satte ihop stora delar av kartdata av Jämtland till en jättebild. Vi justerade mättnadsgraden så att det gröna och det blåa inte blev fullt så livligt och skickade slutligen in kartbilden som en högupplöst bild och bilden blev tryckt till tapet! 

Totala nybörjare på tapetsering, med prestigeprojektet få snygg tapetkarta på väggen framför oss, startade vi förstås med att läsa instruktioner. Sedan kolla youtube. Försiktigt positiva och enormt peppade drog vi igång tapetseringsprojektet. 

Klippa isär våderna, loda in och mäta, limma på vägg och släta ut luftbubblor. Någon enstaka svordom, men med bra teamwork och noll bråk (grundöverenskommelse) tapetserade vi oss åt höger mot ytterdörren. Sju våder senare var vi klara och hade karta som tapet. Jämtland i våra hjärtan!  Kanske har vi nu Åres mest inspirerande hall i vår ägo,  med en karta som tapet som inspirerar till utflykter och toppturer och vi är så fantastiskt nöjda!karta som tapet

Vem orkar bry sig om att allt ska vara vanligt, eller gängse med vad som är normalt? Inte jag!

Så gick tankarna när barnen stoppats i säng och maken gäspade av den vanliga “jag har kommit till Åre och slappnat av till max-tröttheten”* . Själv har jag ju en ny cykel som jag lär känna som liksom ropade till mig att testas på sista delen av Åre Extreme-banan. Således krönte jag midsommarkvällen med ett pulstoppspass, inga ko-onstigheter. Eller jo. Det var precis så det blev!

bor man vid backens slut startar man uppför

Vi bor ganska långt ner i den dal som skiljer Björnen från Åre, vid Totthummelns fot i det nya område som kallas för Sadeln. En serpentinslingrande grusväg ner från Björnens skidområde men ändå högt ovan E14. Detta ger mig garanterad uppförsbacke, hem eller som start, eller både och!  Midommaraftonens kväll var kall men torr när jag gav mig ut och upp på lätt växel. Upp, upp, upp och snart var jag varm, varm, varm. Slutligen ändå uppe, jag pustade ett tag och gav mig ut på den transportled neråt mot Björnens skidområde som är del av Åre Extrem banan. Mjölksyrafest innan jag ens egentligen börjat min testfärd.

Go hard or go home

J.ä.v.l.a.r vad blött det kommer vara på lördag! Ungefär så tänkte jag, givet att det nu, med en vecka kvar och med regn i väderleksrapporten är betydligt blötare än förra sommaren vid samma tid. Skidtransporten hade rännilar som väntat, men djupare och blötare än jag trott. Fingrarna på bromsarna, gung i kroppen och blicken fram. Jag manade på mig själv men kände osäkerheten som kommer av att inte ha koll på terrängen. Exakt den känslan som ska tränas bort.

Efter en lång nerförsbacke på grus går banan in i en kohage och blir till singletrack. Note to self: Blött och lerigt. Note to self: Vid den första leriga passagen där det också ligger en spång – klicka ur nästa gång för sjutton! Då slipper du trycka ner en cykelsko två decimeter i lera. Vidare upp går stigen på skrå, längs bergssidan. Den är smal, men det är de vassa stenarna och stigningen i kombination som är utmaningen. Jag svor, likt jag alltid gör här. Att det ska vara så …. jobbigt att cykla i Åre-terräng! 

Kan kvigor anfalla, och hur ser egentligen ungtjurar ut?

När jag precis fått ordning på pulsen, stigen vänt nedåt och jag trixat mig fram via fler vassa stenar och påbörjat nästa uppförsslut stod de där. På den smala stigen, en skock kodjur av oklart kön. Kvigor eller möjligen ungtjurar, vem kan avgöra med pulsen dånande i cykelhjälmen och tungan som en slips? De, ett gäng på mellan 7-10, på stigen, i grupp. Jag, ensam cyklist med lysorange jacka som en stor måltavla av tyg.

Blickar möttes. Huvuden sänktes. Jag provade att klappa lite och tjoa. Ingen reaktion. Tog tveksamt några steg närmare, ingen reaktion. Ett steg till och ko-kvig-tjurs-formationen förändrades. En mule med vit taggig plastring i näsborrarna trängde sig fram. Stirrade argt eller nyfiket på störig ensamcyklist på deras stig. Jag provade tveksamt ett nytt steg fram men kände mig besegrad. Svordom. Vi stod stilla ett larvigt långt tag till. Sedan lyfte jag cykeln över staketet på bergssidan, men täta enbärssnår gjorde det omöjligt att komma fram bara ett tiotal meter längre fram och koformationen tycktes stå och flina, inte heller nu flyttade de på sig fast jag nästan var i jämnhöjd med dem.

kvigstopp och ny pulstopp

Med pulsen dånande vände jag om åt det håll jag kom från, lyfte snart över cykeln över elstängslet igen och småjoggade nedåt stigen, nästan övertygad om att jag snart skulle ha en ko i bakhjulet, men klarade mig. Orimlig rädsla kanske, men det hade jag inte riktigt tid att analysera där och då. Nedför och uppför och nedför på svaj, via lerhål (med urklick, learning by doing) och så slutligen på bortre sidan av elstängslet igen. Den mer än branta grusvägen upp genom skogen. Lättaste växeln och lera på ramen. Mygg och mjölksyra. Via skidbacke upp på grusväg och hem. Inget downhillbaneavslut denna kväll.

Midsommar är midsommar

Precis när jag tog med cykeln upp på balkongen och kände mig nöjd med pulstopp men löjlig av kvigstopp kom regnet, det strilande kalla. Midsommarkväll är midsommarkväll var det som att himlen ville säga och liksom ställde ordningen åter, onormalt träningsinfall till trots. Nu funderar jag på två saker.

  1. Hur tar man sig förbi en flock kvig-ko-ungtjurar?
  2. När tänker ägaren flytta undan djuren inför det kommande racet på lördag?

* Uppstår också vanligtvis när vuxna återkommer hem till barndomshemmet för långhelg, formally known as “Mamma kirrar allt och jag låter det ske-tröttheten”

 

I natt 02.20 ankom vi Åre. Det var så ljust så att jag vet inte om ni förstår? Ni som tycker att det är ljust om kvällarna och nätterna, men bor säg, söder om Gävle, ni anar inte hur mycket ljusare det faktiskt är här uppe! Som det var eftermiddag. Jag fick sjukt fin energi av det! Vi kom fram sent, massor senare än tänkt och beräknat, men lättade.

Tack till svensk sjukvård, fungerar himla bra ändå!

Inte för att det var särskilt dramatiskt, utan för att det helt enkelt var det absolut smartaste att göra, så hade vi ett stopp på akuten på Gävle sjukhus på vägen upp. Vår stora E fick snabbt hög feber och vi anade att det var uvi, som vi behandlat för alldeles nyligen. För att få ut antibiotika snabbt och slippa ha en tjej hemma med 41 graders feber och söka vård på självaste midsommarafton  (vad vi skämdes första gången hon fick uvi, hemma med superhög feber i tre dagar, vi trodde det var lite vanlig influensa/feber bara) blev det alltså ett sjukhusstopp. Just givet historiken ville vi verkligen få ett prov taget och vi hann precis få läkartid och recept uttaget innan apoteken stängde. Kostnad, noll kronor – alltså man måste ju gilla svensk sjukvård!

Midsommar i Åre – i sakta mak – men snart så!

Idag har vi således såsat omkring i 500 nyanser av grönt i Åre, ganska trötta men glada att vara på plats. Vi har suttit på picknickfilt vid Fröå Gruva, beundrat dragspelsfantast, ätit sill och potatis och jag tog en eftermiddagsslummer på balkongen medan solen värmde. Vi går lite på lågvarv och återhämtar oss alla fyra, men ikväll, då minsann ska jag cykla sista tredjedelen av Åre Extreme Challengebanan. Jag har ett litet experiment i görningen som ni ska få hänga med på!