>Hallå tjejen…saknar din blogg!?
Även om jag inte kommenterat i evigheter har jag läst troget. Jag hoppas du tar dig igenom den tuffa strid som vardagen är just nu. Kram

>61 dagar kvar till marathon på Stockholms gator.

Under hösten tränade jag hårt och målinriktat. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle springa efter 3.30 schemat eller 4 h schemat. Växlade lite fram och tillbaka. Kanske var det det?

Jag tränade annat. Box, gym och cirkelträning, men löpträningen hade fokus. Borde inte blivit för enkelspårigt. Jag hade grundkondis, grundstyrka och järnvilja.

I januari kom knäsmärtan. Helt plötsligt under sista kilometern av ett långpass. Klart det sliter tänkte jag, och tänkte sen inte så mycket mer. Men knät gjorde ont. Ondare än ondast, fastän inget ”trauma” hänt. Ingen vrickning, vridning eller fall. Bara träning, nötning och träning.

Vila, prova springa, ont. Vila, prova springa, ont. Vila, prova springa, ont.
Så såg det ut i en månad. Det blev februari och jag började leta knädoktor. Februari blev mars, konstaterad överansträngning, bokade tider med sjukgymnast, utprovning av skoinlägg, sjukgymnastik. Prova springa, ont. Nya skor, nya inlägg! Nu ska det väl gå? Mars är slut.

31/3, sista dagen att göra något med sin marathonanmälan. Therese på kansliet svarade glatt att jag absolut kunde få pengar tillbaka, men 500 eftersom jag inte hade bokat med avbokningsmöjlighet. Det var ju helt okej. Frågade försynt om det fanns något annat alternativ (trots att jag sett att första anmälan till 2009 togs emot 31 maj i år).
”Ja…du kan ju alltid skjuta fram din anmälan…”

VA??? Kan jag!!!??? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!! Det vill jag ju!
(Hon tyckte nog jag var knäpp som blev så glad)

2008 som skulle bli mitt år. Jag skulle ge kroppen en verklig chans att visa hur bra jag kunde bli med träning och förberedelse. Jag skulle ner på en grym tid för en vanlig motionär, jag skulle pressa gränser, tugga taggtråd, sätta dit pannben och förlita mig på järnviljan. Det blev inte så. Nu har jag grämt mig färdigt över det. Jag lägger i en högre växel med överkroppsstyrkan, en lugn och maklig takt med löpträning som mest består av rehab och promenad/löpning/promenad-pass. Mycket vila. Det som känns så himla bra, det är att jag har målen klara. Visulaserade och färdiga.

Det blir 3.30 gruppen, jag har ju 14 månader på mig!

Jag tränar nu för:

Blogger Boot-camp 2008. (The event of the year var det någon som sa)

Lidingöloppet 2008 (Ingen vrålbra tid, kroppen ska lugnt vänja sig vid löpning igen efter 3 månaders totalt uppehåll)

Springa milen under 45 min. (I höst, då jäklar!)

Snygg definition och väl fungerande muskler på överkroppen.

Stockholm Marathon 2009!!!

>Bluff och båg?

Jag som för första gången på evigheter faktiskt HAR vitkål i kylen. Undrar om det är ödet som försöker säga mig någonting…

Värt att prova?

>…Var det fortfarande vila som gällde. Tung i huvudet, paj i kroppen, upprorisk hosta och som jag sa till prinsen; ”det känns lite som att min hjärna består av snor”. Fy vilken förkylning! Den har verkligen gått över gränsen nu, jag pallar inte mer, jag är färdig, finito. Ta bort den!!!

Jag vill springa med mina nya löparskor! Jag vill pumpa muskler på gymet!

Te, vitlök, honung, halstabletter, nasin-spray, ibumetin, hostmedecin i pillerform. Nu har jag varit förkyld i nio dagar och då snackar vi inte lite förkylningssymptom med snorig näsa eller lite svidande hals. Näe, här bjuds det frikostigt på hela paketet. Febern har dock gett med sig, om man ska passa på att vara lite positiv inför den kommande veckan. Men efter dessa nio dagar är kroppen totalt slut. Jag har ju inte kunnat ligga i totalt horisontalläge, även om det hade varit det bästa. Speja kräver sina promenader och min kropp är vansinnigt trött och sliten.
Sockermatchen:
Helgen inleddes med fruktsallad. Päron, ananas, äpple, banan och gröna vindruvor har sedan följt mig fram till nu. Fredag och lördag gick som en dans, men idag, då har det varit en ”giganternas kamp”. Sockerboven slog till med oanad kraft och krävde gensvar. Jag höll emot bäst jag kunde under dagen. Klockan fem var det nästan olidligt. Jag var trött, slut, energilös och det är ju SÅ SYND OM MIG…

Inte tankar om lösgodis, inte chips, inte choklad utan muffins, kladdkakor, cheesecake och paj har fyllt mitt huvud. En kladdig muffins, en perfekt uppvärmd smulpaj, åh vad jag ville, längtade och brann. Tur att det var söndag, tur att klockan var strax efter 17.00. Nästan inga caféer är ju öppna så dags och någon längre promenad ville jag inte göra. För första gången i denna lägenhet var jag glad över gasugnen som vi ännu inte bytt ut. Det är ju sjukt svårt att baka i en ugn som man inte vet är 75 eller 250 grader varm….Men tanken slog mig. En och två gånger. Vankade runt, hade nästan sagt till mig själv ”det är okej, men gå och köp dig en muffin nu då” och faktiskt trott på orden. Gick förbi en spegel. Tittade nöjt på armarnas form. Tittade argt på lårens volym. Gnydde lite till prinsen som såklart tyckte att en muffin hade varit helt okej i mitt tillstånd, sjuk och dan.

Då. Nej. Beslutsamheten tog över. Gör jag så nu, när jag dessutom inte kan väga upp med träning så det blir balans, då kan jag ju inte få de resultat jag vill ha. Det blev inte enkelt. Jag var så arg att jag hade kunnat grina när jag skalade en morot, gick och la mig i sängen och började läsa bok. När jag vaknade efter en timlång vila var klockan snart sju. Dags för middag. Ingen tid eller plats för fikabröd. Chivapchichi, quinoa, sallad och röra av lättkesella och hackade soltorkade tomater var grymt! Efterrätt av ananas-stavar och en klick Valio vaniljyoughurt. Dagen är avklarad. 14-0 till mig. Jag besegrade sockerboven och går nu och lägger mig. ( Jag önskar att jag kunde skriva att jag gör det med ett leende på läpparna…men det hade varit att ljuga, här finns inte plats till att lugnt le och vila förnöjt mellan hostattacker och snörvel)

(Bild från Dagensmuffin.se, en fullständigt livsfarligt härlig hemsida…)

>Min spinningform är inget att skryta med. Ett pass under 2008 gör en knappast klar för detta. Nåt för Puma, Nilla och Coola Karin kanske?

Spinningmarathon: körs på Friskis&Svettis i Eskilstuna lördagen den 26:e April.

Man måste anmäla sig i lag, 2-6 personer i varje lag. Det kostar 0 kr för en F&S-medlem, 75kr för en icke-medlem. Tid: 12:30-18:30.
Sugen?

>Jag är fortfarande sjuk. Igår besökte jag apoteket på lunchen och inhandlade lite stärkande grejer. Inga receptbelagda prylar, men ändå. Jag har nu officiellt tröttnat på denna förkylning. Det var så länge sedan jag var förkyld att jag liksom glömt bort hur jobbigt det kan vara. Nu är jag sådär eländig som bara ”en kille kan vara som är riktigt förkyld”. Sen finns det såklart grader i helvetet. Det är lite lite lite bättre idag än igår, men inte så att jag kan träna på söndag direkt. Stort tack för era önskningar och kramar om att få mig på bättringsvägen. Det värmer massor ska ni veta!

Nu till något helt annat.
Intervaller och backträning.
Åh, härliga intervaller och backträning!!!

Förr, när jag gick på skidgymnasiet, eller för all del, när jag spelade fotboll, och visste att det nalkades intervallträning en dag så kunde jag vara sjukt glad i kroppen. Jag gillar att vara nära max. Hitta ett flow där kroppen pressas mot höjda som förut inte nått, när mjölksyran börjar samlas och det bara är att tugga taggtråd och borra ner huvudet. Intervaller och backträning=åh vad härligt!!!

Intervaller handlar om inställning. Ofta handlar det mesta om inställning, men intervaller i synnerhet. När man kör intervallerna i backe blir det ännu tydligare. Tror man innan att ”det här kommer inte gå, åh vad trött jag kommer bli…” Ja, då är det nästan ingen idé att börja. Kroppen kommer kännas tung och efter en endaste intervall kommer man vilja bryta ihop och gå hem (och gör det sannolikt också). Tänker man å andra sidan att benen är fulla av spring, lungorna starka och att precis hela passet ska genomföras, man vet att man kan utföra stordåd, ja, då blir det troligen så. Fortfarande jobbigt, men roligt i samband med det jobbiga.
SÅ viktigt är det att ha med huvudet!

När jag bodde på söder sprang jag intervaller nere vid årstaviken, sträckan mellan skanstull och hornstull är bra till det. Dock måste man välja tider då slingan inte är invaderad av barnvagnsmaffian. Vid nerfarten till Eriksdalsbadet finns en backe. I den sprang jag mina backintervaller. Det blir EXTRA roligt att springa när folk som är på väg nerför backen, mot ingången vänder på huvudet och tittar på en med ögon som säger ”är du dum på riktigt???”
Jag triggas av det. Jag tar i lite extra. Lägger på två vändor till…bara för att retas. För jag vet ju att de vill vara i mina skor. Egentligen.

Det är lite typiskt att nu när jag är sjuk och löpformen är långt långt borta gömd bakom knäproblemen som jag haft i snart tre månader nu så hittar jag den perfekta intervallträningsbacken. Jag visar den på bild här nedan, men det syns inte riktigt hur bra den är. Den är lång. Den har stabil lutning som är rejäl, inte mesig och inte brant så att man inte kan springa. Den ligger på precis lagom bekvämt avstånd hemifrån, och har förmodligen lite sådär lagom trafik. Det hade varit trist om den legat i skogen för sig själv…då får jag ju inte den naturliga hjälpen av folks ”är du dum på riktigt-uttryck”.
Nu måste jag bli frisk.
Sen måste jag börja mes-träna löpning. Rehab kallas det. Sjukt trist. Vaddå springa 7 minuter och sen promenera resten av slingan? vila nästa dag. Spring 8 minuter. Vila. Spring 5. Vila. Suck.
Kanske även där en fråga om inställning?

Nåväl…jag tror att jag kommer komma ikapp. Så småningom. Huvudpunkten var att jag har hittat den, den perfekta intervallträningsbacken, som gjord för att spränga gränser, öka kondition, framkalla mjölksyra, eufori och slipa formen i.
Om jag är dum på riktigt?

Skulle inte tro det.

I Stockholm, Vasastan, mellan Stefanskyrkan och resten av Vanadisparken, från Frejgatan sett finns denna ultimata backe. Brantare än vad det ser ut på bilden, men inte så brant att man tvingas gå. Jag längtar till att nyttja den för tuffa intervallbackpass. Ska du med?

>När jag gick till jobbet igår förundrades jag över att jag förundrades över hur väl balanserad denna veckas kostplan ser ut. Snurrigt?
Jag gick där och kom på att middagarna sett ut och var planerade enligt nedan:

Måndag: Ris, fisk, grönsaker (iofs hämtmat, men sushi är ju ris och fisk och en ganska nyttig måltid)
Tisdag: Chili con carne/fullkornsris/sallad (nötkött)
Onsdag: Vit fisk i ugn/pressad potatis/sallad
Torsdag: Kyckling/fullkornspasta/sallad ( pasta med sås av soltorkade tomater, champinjoner och bladspenat)
Fredag: Fläskfilé/rotsaker i ugn/sallad (fläskkött)
Lördag: Chivapchici/quinoa/sallad (nötkött)
Söndag: Fullkornspasta/pastasås med rökt skinka

Ris, potatis och pasta i bra blandning. Olika sorters proteinkällor olika dagar. Sallad till varje måltid. Wohooo! Man kan ju tycka att det är busenkelt att komponera ihop det och få en bra blandning, men att få till variationen har jag tyckt varit svårt. Förr åt jag aldrig potatis!!! Nu tycker jag att det är gott igen, konstigt hur det ändras. ( jo, jag åt den som ugnsrostad, men inte som kokt…) Mitt argument att ” det tar ju sån tid att koka och sen är det inte gott” faller ju när man gärna kokar råris etc som tar över en halvtimme att få klart.

Nåväl. Var nöjd med veckans plan. Sen blev jag fundersam. Är detta något som jag ska vara nöjd över, ska det inte bara vara? Inget som jag ska reflektera över? Kan ju inte påstå att det egentligen är MATEN som gjort att jag väger några pannor för mycket. Nej, nej och åter nej. Det var det andra, allt övrigt som slank ner på helt fel tider och som stoppades i av andra orsaker än hunger. Men ändå. Nånstans måste man ju börja och jag tror att när jag ger mig själv lite cred för bra matval blir det också lättare att genomföra satsningen mot en mer vältränad kropp i den storlek som jag vill ha den.

Förkylningen:
Feber, snörvel, host. Går snart hem från jobbet och ”jobbar” hemifrån resten av dagen.

Sockermatchen:
10-0. Det går bra nu!
Känns som att jag tagit mig över en tröskel. Vid det här laget, dag 10-12 under förra sockermatchen valde jag ofta att ”ta en sockerpoäng” som nån slags ”minibelöning” eller för att det kändes bra. jag ska försöka att låta bli det nu. Dels för att jag inte ska belöna mig med socker, det blir FEL i hjärnan, dels för att utmana mig själv lite ytterligare. Vi får se hur det går.

Fusk:
Igår tränade jag rehab för knäna. Inte så att jag blev svettig direkt, men jag borde nog hålla mig borta från ansträngningar. Å andra sidan var mitt kvällsmöte en pulshöjare, så det var liksom kört redan…

>Lika svettig, varm och hopplöst trött i morse när jag kom in från obligatoriska minipromenaden med doggen. Att 20 minuter kan få en att helt ta slut är ju en gåta…fast kanske inte om man har feber? Nåja, lite lite bättre är förkylningen kanske, men hostar fortfarande vansinnigt mycket och huvudet känns som att det är stoppat med bomull. Fy, nu vill jag inte mer!

Frukost: Naturell youghurt med mysli, tv koppar te (en i gryningstid innan jag egentligen gick upp på riktigt men jag höll ju på att hosta ur mig lungorna…) och en hård macka (wasa sport) med minilätta, två skivor rökt skinka och 2 msk smaksatt keso.
Lunch: Chili con carne, fullkornsris och grönsallad från igår.

Planerat mellis: Double pro och tärnat päron.
Planerad middag: Vit fisk i creme fraichesås paprika och chili, potatis, sallad.

Planerat kvällsmöte: Start 19.30…(kan nån göra mig frisk tills dess, please?!)

>Seg gårdagkväll blev det. Kom hem strax efter fem och tog ut Speja på en promenad. Lekte och busade lite, men förkylningen satte stopp för vildare aktiviteter. Det var snarare så att jag såg till att dra igång lite bus så att jag slapp gå så långt…men att hon ändå fick röra sig mycket. Man får ju inte vara dum!

Åt ett snabbt mellis av päron och lite youghurt och mysli när prinsen sa att han inte skulle komma hem med tåg förrän vid åtta och vi därför inte skulle äta middag förräns så dags. Phu, utan mellis hade jag ju avlidit! Började sen hacka och dona med grönsaker och andra ingridienser till chili con carnen. Ganska kul att få ordna fint en vanlig tisdag. Dukade snyggt och lade upp allt på fina fat, visst blir det lite mer disk, men hjälps man åt så är det inte så farligt!

Det blev:
Fin stor sallad med avokado, kvisttomat, färska champinjoner och grönsallad. Lyxade och hade i italiensk salladsdressing också. Den ska enligt påsen blandas med 3 msk vatten och 3 msk olja och en vitlöksklyfta om man ville. Fy så mycket olja…jag körde 5 mks vatten och 2 tsk olja + vitlök och det gick ju precis lika bra!

Chili con carne av nötfärs, 2 vitlöksklyftor, 1 burk krossade tomater, 1 burk hela tomater ( som jag hackade, gillar de bättre än de krossade egentligen) 2 små burkar stora vita bönor ( ingen fake tomatsås och minibönor här inte), piri piri- krydda ( stark), några msk sweet chilisås, soja och massa svartpeppar och grillkrydda. Serverades med fullkornsris. MUMS!

Efter att vi ätit klart var klockan nästan halv nio, så det fanns inte tid, ork eller lust för nåt kvällsmål. Gick och la mig i sängen strax innan tio…den här förkylningen tar verkligen på krafterna. Prinsen är dock väldigt prinsaktig och tar kvällspromenaden med Spejsen. Tack för det!

Intag
Jag skulle vilja kalla det balanserat, jag tror i alla fall det. Inget jätteunderskott och inget jätteöverskott. Fast det är gissning på hög nivå! :)

>Sedan i torsdags har detta smycke hängt runt min handled.

I mässingskuvertet (som går att öppna) finns ett mässingskort med ”I love you” ingraverat. Larvigt gulligt, förpackat på ett tufft sätt. Jag älskar det och är lite arg för att ingen sett och kommenterat det ännu…var därför tvungen att outa det här på bloggen! (bild från Kyssjohanna)