>Mötte upp Tess vid Odenplan för vidare transport till Lidingö. Efter några samtal till sambandscentralen ( jag) så hade vi till slut fått ut alla nummerlappar och samlat styrkorna på Grönsta gärde. Där snackade vi målsättningar, tider och taktik.
Målen var på ett ungefär:
Jag: Under 52, men gärna, gärna runt 50, försöka att inte tokspringa slut på mig i backarna och känna tävlingsdjävulen. Och hitta en ny maxpuls!
Jane: Under timmen, inte ha ont i dumbenen och springa hela vägen utom i backarna, där taktiken var att börja gå i tid, innan mjölksyran sprutade ur öronen.
Mela: Osäker på tiden, men springas tufft skulle det, hörde jag nåt om under 55? Jag tror det!
Tess: Springa på, känna sig pigg och ha kul hela vägen!
Det är roligt hur man reagerar och tänker kring målsättningar och tävling. När Tess säger att målet är att ha roligt blir jag förbannad inombords. Just där och då tycker jag att det är irrelevant om man har kul eller ej, målet är ju att springa på tiden X och ge ALLT. Utvärdera får man göra sen. Sen är det ju så att jag springer som träning och springer på tävling för att det är KUL, men när milloppet ska genomföras så vet jag att det inte är ”kul” att knappt kunna andas, hitta ny maxpuls, ha mjölksyra i öronen, känna frossa över armarna och pressa sig till max. EFTERÅT är det superkul, men inte där och då. Vi är och tänker olika, men kan ändå ha himla skoj ihop, vilket är toppen.
Jane hade varit snäll mot dumbenen men otaktisk och ond mot kroppen och tränat pass dagen innan vilket resulterat i massiv träningsvärk. Vi preppade med ice gel och lång uppvärmning vilket visade sig vara lyckat!
Mela hade även hon krämpor. Här vad det vaderna som ställde till största bekymret. Mela hade fixat med kompressionsstrumpor. Skitsexiga vita saker från apoteket!
Hoss Tess var det inte så många krämpor. Lite stelhet efter en rejäl träningsdos från konventet hon var på under gårdagen bara.
Jag= helt utan krämpor! I alla fall nästan. Ice gel på skenben och knän gjorde det bästa av situationen och jag hade smart nog vilat inför dagens prövning.
Efter några förvirrade samtal fram och åter hittade vi Erika! Kramar, utbyte av energi och lyckönsningar hann vi med. Självklart även en gruppbild på hela gänget. Så KUL!
Uppvärmning. High five. Startskott.
Sen följde en lång plåga. Ja, det är ju det det är att springa millopp. Inte att springa en mil, utan att just springa mil-lopp. Att maxa i tio kilometer är inte kul, det har vi nu slagit fast. Tycker att jag följde min plan. Sprang på bra de tre första kilometrarna och sänkte medvetet farten för att spara mig inför backarna vid 4-5 km. So far so good! När pulsen slog över till 183 i aborrebacken började jag gå och tog mig sedan uppför i hastig gång och kunde springa på efter krönet igen.
Sen hade jag behövt lite taggtråd och djävlaranamma. Ett tävlingstänk som jag lever på, oftast lätt framkallar men som idag hela tiden slank undan när jag försökte greppa det med medvetandet. Jag hade sprungit fort och jag var trött.
Försökte koncentrera mig och fokusera på tävlingen, men landade hela tiden i tanken att jag inte ”nådde igenom” och in till kärnan. Jag fick aldrig tag på ”nu djävlar” tanken. Den tunga andningen kom liksom ivägen. Försökte springa på, men tappade flertalet placeringar mellan kilometer 6 och 8. Inte brukar det vara så mycket uppför där?! Inför sista backen gick det lite bättre, men även här valde jag att vara smart och gå. Här var det verkligen smart för de som sprang om mig uppför sprang jag förbi i nerförsbacken och de kom inte ikapp. Att gå snabbt när det är brant går nästan lika fort som att gå för övrigt.
Under hela loppet kollade jag på tiden en endaste gång. Det var vid första kilometern och då visade klockan 4.06, vilket i och för sig knappast är troligt. Jag tror den skylten sitter aningen för tidigt. När det gick tungt och jag insåg att hjärnan inte var med fattade jag beslutet att inte kolla klockan.
Tanken var: kollar jag och klockan står på vad jag tycker är för sakta så kommer kroppen ge upp och det kommer gå långsammare. Kollar jag och jag tycker det är okej/snabbt så kommer jag bli ännu tröttare och springa långsammare. Bättre då att fortsätta fighten mot huvudet utan att veta.
Sista kilometern gick lite lättare. Jag var toktrött, men plötsligt lossnade det lite. Jag fick på en riktigt bra och ganska lång spurt som jag kände mig nöjd med medan jag sprang (och höll på att avlida av syrebrist)
När jag tryckte på stopp visade min klocka:
Gränsen för att få en silvermedalj för loppet går vid 50 minuter. Innan hade Jane och jag diskuterat det hela och hon hade gjort det klart och tydligt för mig att hon ville se mig med silver. Det ville väl jag med, men kände och visste att det var på gränsen. En bra dag, absolut, men man vet ju aldrig innan.
När jag stapplade genom måltältet rycktes kartongerna med silvermedaljer undan och de i brons togs fram. Jag stirrade igen på min klocka och i utmattnigens stund kom det en liten tår i ögonvrån. Fan. Jag insåg direkt att hade jag vetat hur nära det var uppe i skogsbrynet ner mot spurten hade jag ju ökat på takten tio meter tidigare, vilket hade räckt. Jag tittade inte, därför blev det snöpligt trist just vid målgången. (jag lovar också att den där bilden när medaljerna plockas undan kommer att stanna i minnet för lidingö tjejlopp 2008, tillsammans med mycket annat som är mycket roligare)
Jag andades, försökte få ner pulsen igen och plockade på mig banan, festis, äcklig proteinshake från axa, en proteinbar och gick sen mot samlingsplatsen. På vägen kollade jag den officiella tiden i Aftonbladets tält. Den var 50:05. Jag konstaterade att jag nått mitt mål ändå, även om glädjen just då uteblev av naturlig anledning.
När jag hämtat ut överdragskläderna och inväntade töserna kollade jag klockan. Den visade att ytterligare mål var uppnått! Jag hittade faktiskt en ny maxpuls! 190 är den nya noteringen. Att det kändes tufft ger klockan svar på. Medelpuls 180. Jo jag tackar…Det kändes! (och känns, jag rosslar fortfarande i halsen nu när jag skriver det här)
Sen kom de i mål, en efter en! Först kom Mela. Tid nånstans kring 54 minuter och även hon tyckte det gick fantastiskt tungt. Sen dök Tess upp, nöjd och glad, men också hon upplevde det som riktigt jobbigt. Sen kom Jane och kvittrade. Visst hade hon klarat sin måltid, sprang in på låg 59, men även där; fy vad jobbigt!
Inga överdrivna krämpor att ta hand om efter loppet även om mycket mjölksyra var i omlopp. Vi stretchade länge och fikade Melas medhavda goda bullar med hallon, vanilj och valnötter. Mums! Vi babblade på, konstaterade att vi kunde vara mycket nöjda med uppfyllda målsättningar men också för att vi hade varandra. Så himla kul att dela detta med vänner. Otroligt värdefullt att peppas av innan och landa i armarna hos efteråt. Vilken lycka!
Janes min säger allt!
Hemma i tv-soffan efter pizza (varför är idén om pizza alltid bättre än själva maten?) konstaterar jag ganska nöjt att jag kom på 159:onde plats. Hur många som sprang har jag dock inte lyckats hitta men det kanske visar sig väl så småningom. Jag inser också att vi är halvvägs genom tjejklassikern (som faktiskt är ganska skoj ändå)!
Tjejer: ( framförallt ni som är omnämnda, men GÄRNA ni andra också) kommentera gärna och berätta er sluttid och om ni nådde ert mål!!!
Ovanför mitt skrivbord är ett takfönster. Jag ser bara blått! Snart kommer känslan tillbaka, trots att ryggen trötthetsvärker och huvudet är lite tungt. Snart får jag snöra på mig mina ascics, kränga på en favvotröja och trycka på start på min röda kompis pulsklockan.
4) Aborrebacken är inget monster, det är en backe. Första gången jag sprang så sprang jag upp och genom den och konstaterade sen att ”det här borde väl ha varit den backen, eller?” Det var alltså inte helt självklart, det är inget BERG, det är ingen slalombacke så som jag tänkte mig den. Backen startar strax efter 4,5 km passeringen och är till en början halvbrant för att sedan plana ut, ta lite ny fart och sen vara seg uppför sista biten, här lutar det inte särskilt mycket egentligen, men det suger i benen. Tänk inte på den som ett problem! Bara när den mentalt är ett hinder blir den det i verkligheten. Gå på slutet om det blir för jobbigt, spräng er inte genom att prompt springa om det är jättetungt, då är det smartare att spara tid genom att gå och sedan springa på de plana kilometrarna som kommer direkt efter backen. Det är dock inte alls omöjligt att ta sig springande uppför, kom ihåg det!!!
