>Klev upp strax innan åtta och drog på mig löparkläderna. Här fick börjas i tid för att inte störa vistelsen hos svärföräldrarna med en massa EGO-tid. Studsade ner i köket och greppade en banan i farten och drog på mig skorna. Jag hade förhört mig om att det skulle finnas både 5 km och 2,5 km spår uppe i skogen en bit bort.

Vidingsjö motionscenter bjöd på perfekt grådisigt väder utan kyla och utan regn. Spåren var breda, mjuka och perfekt preparerade och bansträckningen var alldeles lagom. Uppför och nerför men inga jobbiga backar som tog musten ur kroppen.

Coachen sa: 18 km långpass i zon 2. Mellan 5 och 10 km lägger du in 2 x 1 km i pulszon 4.

Jag gjorde:
Lap 1: 32 07, maxpuls 159, medelpuls 146,medelpace 6:23 min/km, 5.02 km.
Lap 2, ökning 1: 4:59, maxpuls 169, medelpuls 161, medelpace 4:59 min/km, 1 km.
Lap 3 (normallöpning igen) 12:24, maxpuls 170, medelpuls 155, medelpace 6:15 min/km, 2 km
Lap 4, ökning 2: 5:12, maxpuls 172, medelpuls 168, medelpace 5:12 min/km, 1 km.
Lap 5: 54:36, maxpuls 170, medelpuls 154, medelpace 6:02 min/km, 9,05 km.

Totalt 01:49:21
sträcka 18.05 km
Maxpuls 172
medelpuls 153
medelpace 6:03/km

Känsla: Jag ger mig själv guldstjärna för genomförande! Passet kändes rakt igenom bra. Sprang till fem km spåret, tre varv på spåret och tillbaka plus lite extre för att få ihop mina 18 km. Hela vägen kändes kroppen fräsch, fräschare än vad jag trodde den skulle kännas. På andra fartökningen råkade jag pricka det backigaste partiet och fick slita lite, men klarade mig ändå utan syra och kom ganska snabbt tillbaka ner i pulszon 2 efteråt. Man kan notera att jag sprang snabbast på slutet! ( om man inte räknar fartökningarna). Sista 5 km sprang jag snabbast, lite synd att jag inte tryckte på lap igen inför sista fem för när jag kollade på klockan då visade den allt som oftast kring 5:30 tempo. Detta utan att pulsen drog iväg. Skönt!

Vänster knä kändes bra (inte alls) men höger höft sved och klagade sista fyra kilometrarna. Stretch!!!

>Tannefors? Jag var förvirrad igår. Jag är ju i VIDINGSJÖ!
Men innan jag ska berätta om vad jag gjort idag så berättar jag om hur jag avslutade fredagen i Stockholm:

Cochen vill ha ett gympass inriktat mot löpning och mina svaga punkter.
-Vader
-Ländrygg
-Axlar

Jag gjorde:
Sittande vadpress
3 x 25 per ben med 5kg på stången. Jag är pinsamt svag i vaderna men påpekar att jag faktiskt aldrig tränat vaderna specifikt. Någonsin.

Stående vadlyft
skulle vara på ett ben men det var skitsvårt att hålla balansen och det kändes heltokigt så jag gjorde med båda benen samtidigt. 3 x 30.

Sen ville coachen ha några slags hopp. Jag fattade faktiskt inte hur de skulle gå till, kände mig skitlöjlig där jag stod och småhoppade på stället…så jag la ner. Dessutom kramapde vaderna rejält vid det här laget. Alla är vi barn i början.

Mellan vadövningarna la jag in:
Axelpress med stång 2 x 25
Drag upp till hakan med stång ( axlar) 2 x 25
hantellyft åt sidan 2 x 20-25 (4-5 kg i varje hand)

Avslutade med bellyback 2 x 22
och omvänd bellyback 2 x 17
(jag är väldigt svag i ländryggen, men har faktiskt blivit lite starkare känner jag!)

Sedan var det tänkt att jag skulle springa 6 km i pulszon 2.
Klockan var massor. Jag kompromissade med mig själv och fick ihop 3,6 km innan jag var tvungen att kasta mig i duschen, i kläderna, ner i garaget, in i bilen, kasta in prinsen i bilen och sedan kasta oss vidare till Linköping för att hinna fram innan läggdags. Phu.

Pulsklockan berättar följande från gårdagen:

Tid: 51:07
gympasset: 31 minuter, snabb och effektiv!
maxpuls 147
medelpuls 111

löpningen: 20 min
maxpuls 155
medelpuls 148
lutning 1 %
fart 5:33 min/km

Känsla: Bra pass! Snabbt och effektivt, men jag hann ändå inte helt klart vilket var synd. Man kan väl i efterhand tycka att vad gör väl tio-femton minuter till, men det kändes som att jag stal tid för atthinna köra passet överhuvudtaget. Jag är svag och ovan attbelasta vaderna, får fixa till det framöver!

> Igår kväll tyckte jag att det kunde vara dags för en vilodag. Det är det inte. Inte förrän på måndag är det planerad vila.

Idag är det löpning och kvantitaiv gymträning av bland annat vaderna. Jag ser inte fram emot det. Jag önskar att jag kunde, men det går inte. Inte det att jag inte vill träna, det vill jag och det ska bli kul. Men vaderna? Usch. Jag är så svag i dem! De krampar och ropar på hjälp av några ynka små hävningar och idag ska det lastas på kilon och upprepas till miljoner. Ungefär.

Efter det blir det avfärd mot Linköping. Där bor prinsens föräldrar och vi ska fira hans mammas födelsedag och jag ska säga hej inför julen. Förhoppningsvis hinner vi även kolla lite olika kök och vitvaror och grejer.

Med i packningen åker träningskläderna. 18 km långpass på lördagen och sen ett stentufft intervallpass på söndagen väntar. Hur söndagens pass ska gå till att genomföra vet jag ännu inte riktigt, jag får väl förhöra prinsen på vägen ner efter en löparbana och sedan tvinga honom att stå och heja på vid sidan. Om man tittar på kartan så bor prinsens föräldrar i Tannefors. (yes, även hem till allas vår singersongwriterkung Lasse Winnerbäck) Ovanför det lilla området med parhus ska det finnas motionsspår. Detta vet jag eftersom jag till och med gått promenad med Speja där en gång. Hur lång slingan är vet jag inte, men när lördag lunch kommer har jag en känsla av att jag kommer kunna den utantill. Långpass på okänd mark utan gps blir runt, runt, runt på motionsspår, särskilt eftersom prinsen är förkyld och inte kan springa med och vara någon vägvisare.

Hur jag ska förklara för svärföräldrarna att jag prioriterar att springa runt runt runt uppe i skogen bakom deras hus hela förmiddagen istället för att vara en god svärdotter som umgås med dem, ja det får ni gärna hjälpa mig med!

>Igår kväll genomförde jag ett, vad jag tror, perfekt pass enligt mina pulszoner.
Lite kul att kliva av löpbandet efter 10 km och konstatera att ”ja, det här var ju perfekt” utan att ha gjort något särskilt imponerande.

Coachen sa: 3 km pulszon 1, lugnt! 3 km pulszon 4, nu får du trycka på lite, avsluta med 4 km i pulszon 2, normal långdistansfart.

Jag gjorde: Löpband på 1 % lutning.
lap 1: 3 km, tid 19.05, maxpuls 141, medelpuls 132, medelpace 6:20/km.
lap 2: 3 km, tid 14:25, maxpuls 165, medelpuls 159, medelpace 4:48 min/km.
lap 3: 4 km, tid 24:00, maxpuls 164, medelpuls 150, medelpace 6:00/km

Totalt 10 km på 57:30, maxpuls 165, medelpuls 146.

Känsla: Tack Moneybrother, tack ”Halv åtta hos mig”, tack Anna Skipper. Med extremt sliten känsla gav jag mig iväg till gymet när klockan var 19:15. Då hade vi storhandlat, men ännu inte ätit middag. Små mellanmål under eftermiddagen gjorde att träningen ändå blev möjlig. Jag bävade för vad som komma skulle eftersom kroppen signalerade ”du är trött, du är sliten!” hela eftermiddagen. Jag muttrade ”har du nånsin hört talas om någon som tränar hårt och inte känner sig sliten? Näe, just det!” och så var det bara att genomföra.

Med öronsnäckorna och ipod med blev passet ”lätt” att genomföra. Jag koncentrerade mig på att följa direktiven och betade av km för km. Blev själv förvånad att pulsen inte steg över pulszon 1 de första tre kilometrarna, det kändes bra! I fartökningen steg pulsen stadigt upp mot 160 efter första kilometern och jag var rädd att den skulle fortsätta klättra, men jag låg stadigt mellan 162 och 165 sista kilometern. Benen lite sega på slutet, men andningen pigg! Sista 4 km släpade sig fram såklart, men det var ändå ganska trevligt. Inomhus, varmt, tv om folk som misshandlar sin kropp att strötitta på medan man själv vårdar hjärta och muskler med träning. Bra känsla! Sista kilometern bråkade höger höft lite med mig, den verkar tycka den här veckan är jobbig.

>Onsdag:

>Ikväll firar Planet fitness 4 år vid Norrtull.

>Appropå snö.

Gårdagens pass blev ett ”man tager vad man haver”.
Jag och Mela sprang intervallpass i hårt packad snö på Grönsta, Lidingö.

Coachen sa: 2km zon 2 + 3x3km, zon 5, 2 min vila + 2km zon 1

Väl där var den tänkta 3km-slingan mörk. 1,7 km slingan var också mörk, men den skulle ha lysen stod det. Efter snabb överläggning gav vi oss av på den mörka 1,7 km slingan, det borde ju lysa i skogen?

Planen var ett varv uppvärmning, sedan 4 x 1,7 som intervaller.

Efter vi sprungit förbi flertalet släckta lysen konstaterade jag att det var nåt fel och började fundera på ett brev till Lidingö kommun. Snön var vit men skogen tät och det var inte helt enkelt att se var man satte skorna. Då tändes lamporna! Första varvet var ett väldigt lugnt uppvärmningsvarv för att se om detta var genomförbart. Vi funderade på åt vilket håll vi skulle springa och kom fram till att mördarbacken i början är där den är, men vi får leva med den och det är nog bättre att ha en rejäl backe och sen ganska platt/nerför än halvmotlut hela vägen.

Vi körde passet med 2 min vila mellan, orkade helt enkelt inte börja mixtra (fastän vi kanske borde ha dragit ner vilan något) Pulsklockan ligger kvar hemma så jag för in alla tider och puls och pace sedan.

varv 1- uppvärmning 11 min, maxpuls 157, medelpuls 142, medelpace 6:28 min/km

varv 2: Tid 8:47, maxpuls 174, medelpuls 164, medelpace 5:10 min/km
vila 2 min, medelpuls 132
varv3: Tid 8:23, maxpuls 175, medelpuls 165, medelpace 4:56 min/km
vila 2 min, medelpuls 133
varv 4:Tid 8:17, maxpuls 177, medelpuls 168, medelpace 4:52min/km
vila 2 min, medelpuls 145
varv 5: Tid 7:45, maxpuls 181, medelpuls 174, medelpace 4:34 min/km

Nerjogg. Blev bara 800 meter, medelpuls 143, medelpace 7:30

På varv 4 höll jag på att få en hjärtattack. På slutet svängde en annan stig in på spåret. Precis samtidigt som oss kommer en ensam gänglig figur fram ur mörkret från den andra stigen. Ihhh! Det var nära att den unga kille fick sig ett gallskrik, men jag hann sansa mig och se att det inte var nån farlig typ. Phu! Skriket fastnade i halsen…

Varv 2 och 3 var ganska lugna, varv 4 blev jag orolig att vi tappade för mkt fart i uppförsbacken och tryckte på rejält. Lite för mycket för när jag tittade på klockan så var vi extremt mycket före tidsmässigt och jag fick bromsa in lite. Det varvet blev ganska ryckigt. Varv 5 sprang jag ensam när Mela lyssnade på kroppen. Det blev som det skulle att varje varv gick lite fortare än det förra.

>

jag berättade att den vände, men inte exakt hur. Här kommer det inlägget. Det vände när jag skyndade förbi Sturegallerian mot biografen Park. Jag stressade förbi skyltfönstret och så plötsligt fanns de där. Smyckena som jag haft designade i mitt huvud men ingen producerat så jag sett dem!!! Ett halsband som det på bilden fast i vitt guld och med diamant i. Jag kastade mig in i butiken.

Typiskt att den bilden är så liten…och att jag har comhemproblemet på halsen. Nåja, de är ju samma form som bilden ovan. Alldeles lagom stora och fantastiska. Och mina.

Nu när jag surfade runt efter bilderna såg jag även denna ring. Jag som inte ens äger någon ring som jag har på mig (hrm, prinsen!) skulle väldigt gärna få denna i paket till jul. Den är i silver så den kan heller inte bli så farligt dyr. Men vill man kosta på och glömma finanskrisen för en stund så skulle jag väl inte säga nej till det här halsbandet heller. Sannolikt en hel del dyrare än det första exemplaret. Diamonds lasts forever. Finanskriser till trots, kanske något att skriva hem om?

>Vilodagen var en skön dag. Jag lufsade och lekte med Spejsen i snön efter jobbet och kände mig lite som ett barn på nytt. Att en fullvuxen hund kan bete sig som en valp i nysnö är himla kul. Hon rullar runt, åker kana, kastar sig och dyker!

Gick sedan hem och lagade till en god middag bestående av konstiga komponenter. Kesoplättar med kanel och lite äppelmos åts vid sidan av ett mindre berg av uppfrästa grönsaker ur denna påse.

Mela tipsade mig om den och jag kan bara tipsa vidare. Mycket gott om man inte orkar köpa sakerna som är i var för sig! (jag plockade såklart bort de små osttärningarna…jag äter ju inte ost!)

Efter middagen kände jag mig stark. Dags att kavla upp ärmarna och ringa comhem. Mitt tredje samtal till dem, alla med syftet att boka en tid med en tekniker – något som COMHEM uppmanat mig till genom ett vykort i brevlådan, fick jag en tid. Den tredje december. Det är onsdag nästa vecka. Jag måste vara hemma från jobbet mellan 8-11 för de kommer ”då nångång”.

Som jag pressade den stackars artonåringen som satt på nåt callcenter nere i Lund (eller nåt). Fast nej, det är inte synd om honom för jag förklarade att jag visste att det inte var så mycket han personligen kunde göra. Men. Jag dividerade fram och åter, förklarade att problemet uppstod den 16 november i fastigheten och att de varit där och skruvat och att jag till direkt följd av deras skruvande tappat både bild och internet. Att de borde kunna fortsätta på det redan startade ärendet och göra om och göra rätt eftersom de tydligen inte fixat det på första försöket. Att det därför borde prioriteras. Att tekniker finns ute varje dag och att de borde kunna jobba över en timme för att lösa det problem de själva skapat. jag ville kontakta dem direkt, eller be dem kontakta dem. Lägga in en extra beställning. ”Lös det här, det har blivit tokigt, vi flyttar upp den här felanmälan i prioriteringslistan” Men icke. Jag bad om telefonnummer till någon annan. Jag bad att få prata med någon som kunde hjälpa till. Hur gör de om de behöver komma i kontakt med teknikerna om tex någon måste avbeställa sin tid och inte vill bli debiterad? De måste ju gå att NÅ! (svar; vi mailar till en avdelning som mailar till en annan avdelning som mailar vidare…smart!) Frågade om de inte hade en avdelning för sådana här situationer. Jovars. Du kan skriva till kundrelationer.

Självklart, för man vill ju helst inte prata med sina missnöjda kunder.

Om jag var blondinbella har jag en känsla av att mitt problem hade varit löst. I torsdags. Nu är det ni som får lida av bildlösa och arga blogginlägg. Jag är ledsen, men jag jobbar på det.

Förslag?!

>Besök hos Guld-Anna i förmiddags. Hon hörde hur det var, jag försökte förklara och så tittade hon lite och klämde. Aj, aj, aj! AJ PÅ RIKTIGT!!!! Så lät jag när hon testade att dra fingrarna hårt mot mitt vänstra lårs utsida ner mot knät. Det här är inte bra muttrade hon. Hela vänstra sidan och senorna ner mot knät jobbar och stretar och är hårda och spända. Vi måste hitta roten till det onda!

Sen fick jag stå upp och göra knäböj mot vägg, med en boll bakom ryggen och en ytterligare boll mellan knäna som skulle klämmas ihop. Den övningen har jag fått förut. Anna jublade över att jag nu lyckas göra den utan direkt ansträngning. Sen kom det: stanna i nederläge nu och sträck ut ena benet! Eh… va? Då tippar jag ju!? Provade att vifta med höger ben och det funkade faktiskt!

-och nu vänster!

Helt omöjligt. Men sen, efter mycket fokus och extrem ansträngning fick jag till två framåtkickar med den vänstra foten. De flesta gånger rasade jag dock ihop. In i övningsbanken! (det är nedre delen av magen som stabiliserar alltihop)

Sen fick jag stå lite mer rätt upp och ner och vi hittade en liten vridning i foten. Jag har en tendens att fall ner och in med vänster fotvalv, det blir liksom för mycket tryck på vänster stortå. När jag testade att räta upp (Anna killade mig under foten…) så såg jag själv vridningen i knät. Två millimeter i foten blir mycket mer uppe i knät. Nu har jag hemläxa att stå på ett ben (vänster) och känna mig lätt på vänster stortå. Ordet detaljstyrning har fått en ny innerbörd.

Sen fick jag nålar i det onda området. Sweet! Och så snackade vi jaktlabradorer och valpar en stund. Fulladdad med energi gick jag sedan tillbaka till jobbet i snöstormen. Lovely!

-Resten av dagen tillägnad den viktiga vilan.-