>Min lördag:

Jag går upp lagom tidigt. Äter en god frukost och tar en tur med hundarna. Svänger kanske förbi gymet för ett pass på förmiddagen.

Strax därefter blir det lite lagom lätt mellis, och sen tar jag på mig mina marathonskor. De köptes för den dagen, så det är klart de ska vara med! Far via en mataffär där jag köper god picknick ner till Gärdet. Där ska jag sedan heja och stoja och ropa och peppa alla jag känner och alla jag inte känner men som ser ut att behöva mig.

Särskilt ska jag hålla utkik efter denna donna, som jag ska följa via sms. Vi lunchpromenerade på Djurgården idag och jag försökte överföra lite tjurskallig envishet och tävlingsdjävlaranamma i sista stund. Jag tror det funkade!

På filten kommer det sitta massa andra sköna bloggerskor. Kanske kommer vi hinna prata lite om: (nedan). Skulle kunna vara något. Men mest ska vi heja i nuet. Såklart! Följ Saras uppmaning, skriv också gärna ert startnummer om ni vill så ska jag skriva upp dem i en lista och hålla koll!

Tro det eller ej, men det ska bli riktigt kul! Jag har nog sörjt färdigt över det marathon som inte blev av. Det är dags att ändra min header. Marathonåret är inom kort officiellt över.

>Jag blir så trött…
I morgonsoffan på svt just nu. Snack om stockholm marathon med en debutant, en veteran och en fysiolog och multisportare (som dock inte ska springa). Veteranen berättar inspirerande historier om hur härligt det är att träna!

Programledaren, som ses i mitten på bilden ovan,( jag har förgäves sökt efter hennes namn), ställer hela tiden ledande frågor om att det ska vara slitsamt, farligt, ge konsekvenser och att det är lite ”galet” att springa en mara. Till fysiologen frågas det om det inte är att be om skador, om verkligen alla har förutsättning för att klara ett marathon eller om det finns kroppar som helt enkelt inte är byggda för det! Hon letar efter skäl att INTE springa, eller till varför man ska undvika att ge sig på ett marathon. Fiskar efter uttalanden som är negativa om att utsätta kroppen för påfrestningen. Fysiologen parerar allt han kan.

Debutanten som ska springa är läkare, hon får frågan om hon som läkare inte tänkt på att det kan vara farligt för kroppen, och leder det så långt till att folk dör av fysisk ansträngning! Kan man inte vara för ung, eller för gammal? Tar inte hjärtat stryk? Skulle hon som läkare säga att ett marathon är riskfritt?

Men hallå!!!
Oavsett att de samtliga tre är positiva, berättar att alla kan klara en mara om man bara tränar inför det! Ha bra skor, ladda, du fixar det! Det är tufft, visst, men det är absolut inte omöjligt! De flesta kan fixa det, oavsett ålder om man tränar och förbereder sig väl.

Programledaren lyssnar inte. Hon är fast i sin värld.

Därför skrattas de positiva orden bort, det är uppenbart att programledaren själv tycker att marathon är idioti. Hon sitter i svt och använder härskarteknik och förminskar de två som valt att springa 42 komma nästan 2 kilometer på lördag. Det är inte långt ifrån att hon himlar med ögonen åt deras beslut.

Va fan! Jag önskar att någon i soffan rutit i lite och frågat om hennes negativitet så att den kommit upp på mattan, men man har kanske inte den närvaron när man sitter i tv-soffan och blir intervjuad. Riktigt irriterande, även om det inte är någon nyhet i sig att vissa tycker att marathon är något oöverstigligt. I rollen som journalist borde hon dock veta bättre än att visa redan från första ordet att hon tagit ställning. Vad hände med det neutrala och att låta själva nyheten/eventet ta plats? Eller, vad hände med det faktum att människor kan förflytta berg med tron?! Att man kan nå sina mål och överträffa sig själv. Att träning också är njutning! att stockholm marathon är en folkfest!?

suck.

>Dags att gå vidare mentalt.
Idag öppnade jag plasten runt tidningen inför tjejvättern. Ett lopp som jag faktiskt ska cykla.
Motsägelsefullt?
Nja. Det tycker inte jag.

Benen fixar tjejvättern. Med vila och pauser så fixar blodet och övriga kroppen det med.

Tjejvättern är det enda jag har kvar i mitt år på tjejklassikern. Jag har inte cykeltränat, men oj vad jag har sprungit. Dessutom har jag hetscyklat till och från jobbet nu i en och en halv månad. Det räknas! Men det som gör att tjejvättern är genomförbart är att jag på den kan cykla exakt hur sakta som helst utan att jag blir besviken på mig själv. Jag har tid och råd att stanna, kliva av, stretcha, ta en massage om jag så vill (även om det vore rejält out of character) innan jag cyklar lite till och kan upprepa stanna-äta-vila-proceduren.
Det ska bli kul att ha det klart!