>För några månad sedan frågde jag både mig själv och er vad som skulle komma efter marathondepressionen. Träningen gjordes och var kul i sig, men det kändes som att något saknades. Ett mål och en mening. Lite extra driv. Sara satte fingret på mina funderingar i ett inlägg i början på december. Jag antar att det har fått marinera i min hjärna ett tag och att saker och ting sakta börjar klarna.

Om jag inte idrottar – är mitt tränande mindre värt?

Att jag är en tävlingsmänniska är det ingen som missat, men frågan är hur jag lever med det och vad jag gör av det? Måste jag träna mot tävling för att ha nytta av det? Måste jag tävla? När jag nu skriver ordet måste lägger jag ingen värdering i det utan det är mer en öppen fråga. Många delar av mig vill tävla. Alltid. Om att komma först till nästa lyktstolpe, om att göra flest armhävningar på tå av alla på passet, om tiden att byta om; ja whatever. Jag känner stor njutning av att tävla i det lilla precis som i det stora.

Jag har slitit och tränat hårt och tävlat i många och långa säsonger på snö. Jag slet och tränade och blev skadad och var tvungen att avbröta i två år för att göra om ett stockholm marathon på, för en icke klubbansluten löpare, okej tid. Jag älskade att springa 5 km parlopp genom Hagaparken helt oförberedd och direkt från knäskadan – för jag fick tävla och chansa! Och jag älskar känslan av att ha förberett mig minutiöst och känna att hela kroppen är laddad och att musklerna ger klartecken ” det här kan jag – nu kör vi”.

Tillbaka till huvudfrågan. Är jag mindre värd som glad motionär än vad jag är som idrottare? När jag tränade mot marathon kände jag mig som en idrottare. Jag tränade enligt schema av PT, hade koll och följde upp. Under hösten bara motionerade jag – och var missnöjd – just för att jag inte var någon idrottare i mitt huvud! Jag har ju hela mitt liv lagt min ribba där. Träna, slita, prestera, träna, slita, prestera. Och DET är och har varit jäkligt kul och jäkligt mycket njutning.

Med dessa tankar går jag in i 2010 och funderar på vad det ska bli för ett år. Jag vill väldigt gärna tävla, både spontant och planerat. Men kanske betyder planerat inte att jag tränar för just DEN tävlingen. Kanske kommer 2010 vara året då jag har en hel jäkla massa driv som jag placerar ”all over the place”. Det kan vara uppför Åreskutan. Det kan vara på en mountainbike. Det kan vara på ett millopp och det kommer vara på BBC. Det kan vara på gymet med en kettlebell, i omklädningsrummet och på stan. Mitt driv kommer jag då hämta från glatt motionerande - och den träning som det medför. Där stod det. Ordet som jag egentligen inte alls gillar. Det mesiga ordet som kan användas som ursäkt för att man är så långt efter eliten ” jo men jag är ju en glad motionär” …tätt följt av ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”.

2010 blir en nystart.
2010 blir häftigt.
2010 kanske blir det bästa tävlingsåret på länge!