>Promenad hem från jobbet, mindset färdigt för att ge mig ut för en löptur. Skulle bara ringa viktigt samtal först. Trär på mig löpartightsen samtidigt som E svarar i andra änden. En svagare röst än normalt. Jag får oro i bröstet. Hör ord som berättar. J tar över när E tappar orden. Oro är faktum. Frågetecken och kramar över linjen. Kramar av och till prinsen.
Luften är fuktig utomhus. Asfalten blöt och trafiken tät på vägen till Hagaparken. Jag springer avslappnat i benen men med spända axlar. Tittar framåt och uppåt, andas djupa tag. Nere i Hagaparken är det ganska folktomt. Brunt och grönt.
Oväntade komplikationer.
Stigen blir bredare, lera blandas med grus. Axlarna några millimeter längre ner och jag möter andra löpare ute på rening. Tankarna löper fritt. Associerar som de vill. Inte dit jag vill.
Antibiotika intravenöst.
Jag kommer fram till Haga slott. Arbetet att skärma av min kära park fortgår och jag tvingas ut på udden där stigen som förr var hårdstampad lera, perfekt för löpning, nu består av grovt stenkross med bredden av en landsväg. Jag börjar bli varm i kläderna.
Inlagd över natten.
Svagt sluttande uppförsbacke bort mot koppartälten. Tänker upp med blicken fram med höften. Passar mig noga från att öka eller slå av på takten. Fokuserar på att bara tugga på.
Hög infektionsrisk.
Stegen mjuka. Andningen regelbunden.
Vi vet inget. Vi vet inte. Vi hör av oss.
Ser två grabbar på gemensam löptur längre fram. Rullar vidare nerför backen där en fantastisk kvinna som jag ska dedikera ett helt inlägg till senare brukar springa intervaller. Inte öka takten. Lugnt och fint. Känner hur starka musklerna är som bär mig. Hur luften renar och varje andetag blir lättare fast det borde vara tvärtom då kilometerna läggs bakom mig. Åtta kilometer förstärkning i sömmarna. Vi vet inget. Stegen har gett mig kraften tillbaka. Skickar orden som behövs. Nu finns kraften att vänta och se.
Våra tankar är hos er.
