Min säng rullas tillbaka till förlossningsavdelningen. I rum fyra får vi dricka lite, andas en stund och det pratas om den där frukostbrickan med flagga som vi aldrig hann få se innan operationen. Man frågar om vi vill vara kvar eller rullas upp på BB. Varken jag eller prinsen har något intresse av att stanna kvar i rummet som betyder jobbigt trauma. Den där flaggan väger liksom inte upp. Vi får åka upp på SÖS specialavdelning 63, där vi tas om hand av fantastiska barnmorskor med varma hjärtan och fina ord.

Vi vilar. Bebé sover tätt intill, hyfsat opåverkad förutom skrubbsår på huvudet. Vi får efter någon timme in lunch som sparats till oss. Energi in i systemet. Tårar som rinner ur. Barnmorska som ser oss och möter oss i våra funderingar och i vår ledsamhet, men också i vår glädje över en silkeslen sockersöt bebé. Som bekräftar att vi haft höjden av otur upphöjt till två, och ber oss beskriva hur vi känner och som lyssnar och finns.

Vi är i vår egen bubbla. Ler och Gråter. Reparerar varandra med ord och med handling. Vilar och sover och hindrar och blockerar sekvenser med flashbacks när de kommer, genom att prata om dem och därigenom inte låta dem ta över och mala på. Jag får två påsar blod för att fylla på mina depåer igen, och sent på kvällen kan jag skakigt ställa mig upp med hjälp. Vi försöker äta, men det är som att våra kroppar inte riktigt orkar.

På måndagen äter vi en suveränt god frukost.  Jag har ont i hela kroppen, massiv träningsvärk i hela ryggen (som jag beskriver som om att jag blivit skjuten på fyra ställen) och naturligtvis i det opererade området. Vi får besök av Kias undersköterska som stöttar oss och ser oss. Prinsen åker hem en sväng för att plocka in Linas matkasse – och snabbstäda och förbereda för att vi sen ska få komma hem. Timmarna (2,5) det tar är jobbiga för oss båda. Att vara själv bjuder in tankemonster som inte är välkomna. Prinsens rädsla att ha förlorat mig för alltid. Min över framtiden – hur lång tid innan jag blir bra? En otäck och opedagogiskt krass broschyr har lagts på vårt rum. Bokstäver som formulerar ord om risk för permanenta skador och kroniska besvär landar illa.

Foto: www.adorablemoments.se

På kvällen kommer grymma barnmorskan Anette och hälsar på innan hon går på sitt nattpass, vi konstaterar tillsammans att om det blir fler bebés till vårt hushåll kommer de att komma med planerade kejsarsnitt, andra alternativ är inte vettiga för någon. Jag står upp och duschar, benen bär bra. På tisdagen kommer läkaren som satte sugklockan. Vi får prata framtid och hur min kropp ska återhämtas. Det är en alldeles egen sorg i sig att det inte blir som jag tänkt och hoppats – det kommer – i värsta fall – dröja länge innan jag kan gå snabba powerwalks, ännu längre är det tills jag kan springa och lyfta kettlebells. Hittills har vi inte  på riktigt tagit i den frågan, har inte orkat och inte velat.

Tisdag lunch. Vi har fått nog. Vi vill hem och få vara ifred. Bebén mår alldeles utmärkt. Jag är tillräckligt stark i benen för att förflytta mig själv. Efter att en kurator träffat oss (och lagt huvudet på sned och frågat hur vi mår – bett oss berätta – men inte själv tagit sig tid att ha läst på om vårt fall innan – eh orka?) och vi i korta vänliga ord förklarat att vi bearbetat allt med de barnmorskor som varit med, och kommer fortsätta prata med varandra och för att vara snälla gått med på att boka in en tid med henne till nästa vecka -  börjar vi förbereda för att åka hem. En läkare tittar på bristningen. Vi får tider för återbesök och kan plocka ihop våra grejer för att åka hem. Vi längtar hem till lugnet. Till att få landa i att vara tre, och till tryggheten innanför egna väggar och i egen säng.

I bilen på väg hem konstaterar vi igen, vi har träffat människor som är fantastiskt duktiga på sina jobb. Den läkare som missat att läsa journalen står inte högt i kurs, och inte heller narkossjuksköterskorna på uppvaket, men resten av personalen har varit enastående. Enskilda personer som gör ett helt enormt arbete, och som vi varit noga med att berömma. Vi hoppas att vi nått fram och att de tagit det till sig.

Att sätta nyckeln i dörren är en lättnad. Att kramas i hallen med en bebé i babyskydd nedanför är magi. Vi avslutar tisdagen med några munnar champagne, en brasa i kaminen och en kärlek till varandra och till bebé så stark att den skulle kunna förflytta berg. Vi har klarat otroligt tuffa och påfrestande dygn. Tillsammans har vi vunnit och priset är obeskrivligt och underbart. Vi är tre nu.

Framtidens problem är framtidens. Rehab och återhämtning återstår. Whistlerbebén och jag får lägga en extremlugn träningsplan och se hur det går. Ordinationen är att inte lyfta tyngre än bebéns vikt, och att skynda långsamt.