Vet ni. Det fanns två grejer som jag var rädd för kring det här med att få barn (ja för man skaffar dem inte, man får, om man har tur). Den första punkten rörde min kropp och hur den kanske skulle förändras/ta skada. Den andra rörde karriär och jobb (den pratar vi om en annan gång, jag vet inte riktigt resultatet av den ännu).

Nu sitter jag här med ett slags delfacit i hand, en fantastisk bebé och arga, ledsna, uppgivna, hopplösa tårar på kinderna. Ni har ju läst om förlossningen i sju delar. Vi förde en ganska lång diskussion i mitten av den gällande eventuellt kejsarsnitt. Man kan inte ändra något i det som varit, men hade vi kunnat hade vi gått tillbaka dit och sagt att vi kunnat betala våra besparingar bara för att få ett snitt*. Ni har läst om ett misslyckat joggningsförsök och hur jag upplevde Sats babypass alldeles för tungt.

Jag tränar. Noga vald träning flera gånger i veckan. Och jag är glad för det. Satsar på att göra 2012 helt och fullt till ett cykelår. För att jag vill, absolut, men lika mycket för att jag måste. Jag har inte pratat om begränsningen efter de där inledande passen. Försökt att istället vara positiv och se till det jag kan göra. Men sanningen är att jag också har ont. Kan inte gå promenader som är längre än någon kilometer. Min kropp har ont av att vyssja och gunga bebén, av att gå och bära den extra tyngden bebén utgör. Det känns som att hela mellangärdet ska ge vika inifrån, och att jag har starka inre magmuskler hjälper inte så mycket som jag skulle önska mot tyngden.

När man drog ut barnet med våld var det väldigt mycket som gick sönder i min kropp. Tusentals nervtrådar som fortfarande inte hittar varandra så som de brukade. För att allt bokstavligen slets isär. Jag har kämpat och jag kämpar. Har besökt specialistvården två och tre gånger. Jag tycker det blir sämre. Frågar om det verkligen ska kännas såhär. Alla andra går ju promenader, kör mamma boot-camp och barnvagnsjoggar. De säger ”det är såhär det är för dig”. Såhär kan det vara. De problem du upplever, tyngdkänsla, skav och sveda är normala komplikationer vid stora bristningar, särskilt vid aktivitet. Först efter ett år – eller längre – kan din kropp ha läkt. Det tar tid, det är normalt och vi kan inte hjälpa dig.

Jag sitter där och hör hur läkaren säger till mig, med de exakta orden:

”Att springa är inte din grej. Att hoppa är inte din grej. Att lyfta tungt är inte din grej. Såna där kattelbellsklot är inte din grej. Att göra benböj är inte din grej. Möjligtvis kan du cykla. Om det känns bra”.

Jag blir träffad rakt i hjärtat. Det känns som att något åter brister. Och jag svarar: Men hur ska jag leva, om jag inte kan leva mitt liv? Hur ska jag orka vara i mitt liv utan att delta fullt ut? För att springa, hoppa, lyfta och göra benböj är EXAKT min grej! Och sen gråter jag arga, hopplösa, ilskna, ledsna tårar över att min kropp som är mitt tempel är skadad. Hur den blev förstörd över mitt huvud, när man hade kunnat välja att göra annorlunda medan tid var. Gråter över att det är sex månader ytterligare tills det gått ett år. *Visst är kejsarsnitt en komplicerad operation med läkningstid, dock ej 12 månader lång.

Jag åker hem. Landar i en prinsfamn som torkar tårar, viskar ord om positivt tänkande och att allt blir bra. Och när bebén sover lägger jag fram kläder för ett nytt spinningpass.