Under helgen har i princip alla tränat. Så känns det när jag kollar valfri sociala medier-kanal. Triathlon, tjejmilar, superlördag deluxe har fått mig att bli glad, men ändå inte avis. Jag har haft annat för mig. Helt icketräninsgrelaterat och det är himla skönt att ibland pausa sitt träningsliv och inse att det inte är hela världen att missa förvisso roliga men inte livsnödvändiga träningshappenings. Family comes first.
Helgen startade med en kickoff med jobbet, därefter åkte jag till Prinsens hemstad där jag äntligen fick återförenas med både prins och E, som åkt ner tidigare i veckan för att vara nära familjen i en tuff tid efter ett sjukdomsbesked. Den här hösten blir en kamp.
Vi promenerade också till konsert förbi nyponbuskar, nyponsbuskar, hela vägen nyponbuskar och hörde Lasse Winnerbäck på så mycket hemmaplan det bara kan bli. Fint.
Den 25 november kommer jag tillsammans med bloggar om träning och organisationen ung cancer träna i kampen mot cancer på Sportlife Östermalm. Ni alla kan göra skillnad. I tid av maktlöshet kring sjukdomsförlopp känns det fint att ha något konkret att (också) fästa tanken vid.
Åh gumman, vad tråkigt att läsa. Vad har hänt? KRAM
Blir alldeles kallsvettig! Vad har hänt? Kram.
Vår lilla familj är friska. Kram
Usch, sjukdomar är hemska… Skönt att den lilla familjen mår bra ändå!
Skönt att vara nära familjen när det är svårt. Anar att du varit i mina hoods i helgen, hoppas konserten var bra!
Håller verkligen med om att ibland/ofta finns det saker som är så mycket viktigare än träning. Har ofta tänkt på det själv på senare tid!
Familjen kommer alltid först. Låter som en tuff helg. Ta hand om er!