Vet ni, vissa dagar är så himla tunga. Det är livet, för mig och för er. Mitt i peppen för jul, vinter och härliga målsättningar för 2015 bor just nu sorg. Det är en grå trötthetsmassa som vi och jag kämpar med och vinner över de flesta dagarna, men inte helt kommer undan.
Det är så himla viktigt att våga säga som det är. Att det inte är orangeskimrande glöd över hela mitt väsen. Att jag kopplar på det, precis som du kan koppla på ditt.
Det har varit, och är, ledsna och trötta veckor. Det kulminerar idag och imorgon. Att köpa begravningsklänning till liten allvarstyngd som när vi promenerar hem räknar på fingrarna och berättar vilka som är döda är tungt. Det blir ansträngt när kassörskan tycker ”ja den här är så fin” och önskar trevlig helg med emfas.
Jag kopplar inte på så mycket skimmer precis just nu. Jag är trött och jag är ledsen. Men jag vet att det är okej. Alla har vi livet. Och döden. Och allt därimellan att tampas med och klara av. Sorgen blir mildare av att döden kom med befrielse. Men logik hjälper inte mot saknad, inte för liten och inte för stor.
Men som vi klarar det. Livet och döden. När vi vågar vara sanna, vågar känna och vågar stanna. Vi besitter en kraft i allt det här. Jag känner den. Mitt i hjärtesorgskänslan när döden räknas på liten hand finns en tröst. För i nästa andetag kommer i uppräkning alla som finns kvar. En direkt spegling mot de som är borta och lämnat oss i höst.
Det lilla hjälper fint till att fokusera kraft och packa väskor med begravningsklänningar och resa igen.
Jag vill ge er orange. Jag vill ge er pepp och glädje. Men jag vill ge er en nyanserad sanning och säga som det är. När vi ses igen på lördag handlar det om styrka. En annan slags. Med skivstänger och adrenalin i lyft. Endorfiner i wod och teknikdetaljer.