Det är fredag förmiddag och jag sitter förväntansfull på jobbet. Det är mer AIM Challenge i mitt huvud än jobb. Jag visualiserar, ser oss gå i mål efter sex timmars hårt arbete, känner känslan av utmattning, glädje och endorfiner. Det är känslan av att vara 24 timmar från tävlingen.

 Jag, ”Prinsen” (inget namn jag kan identifiera mig med…), har fått äran att göra ett gästspel på min fantastiska frus blogg. Jag tackar, ger henne en puss och tar tillfället i akt att berätta lite om AIM Challenge, Sälen 2011.

Det är lördag och jag gör mig redo tillsammans med min tävlingskamrat. Hmmm… jag är ju Prinsen, min tävlingskamrat får då vara… Drängen. Prinsen och Drängen förbereder som sagt alla prylar som ska finnas med under tävlingen. Drängen har lite problem med ett hjul på cykeln som inte riktigt vill hålla tätt, nervöst. Gel, sportdryck, bars och andra gosaker placeras ut på väl valda och lättillgängliga ställen. Cykelbyxor, funtionströja, hjälm, cykelhandskar, ryggsäck och till sist cykelskor.  Vädret är svalt men vi hoppas på bättring under dagen och vi resonerar att börjar vi frysa får vi bara jobba lite hårdare.

 Discovery AIM Challenge: Tävlingen är enkel och passar alla. Du har sex timmar på dig, du får en karta vid starten med 60 markerade kontroller. Varje kontroll har en viss poäng. Du ska samla så många poäng du kan. OCH vara i mål innan klockan slår på sjätte timmen.

Väl nere på starten är det fullt av förväntansfulla deltagare, cyklar och funktionärer. Deltagarna är en blandning av glada motionärer och fullblodiga proffs. Jag känner igen Team Thule som jag redan innan antar kommer att vinna racet och detta trots att det är första gången de kör tävlingen. Vi reagerar på att folk är väldigt glada och positivt inställda trots nervositet, detta är något vi senare även märker vi fler tillfället utefter banan. Det är bara att konstatera att det här är en jävligt glad och trevlig tävling

Kartor och tävlingsinformation är uppspända på ett snöre, vi ställer upp oss och lägger en hand på en karta i väntan på startskottet. Spänningen ligger i luften och vi har vår taktik väl förberedd. Steget från ett spänt lugn till ett myller av adrenalinfyllda atleter är ett startskott. Vi rycker kartan, Drängen väntar vid cyklarna en bit bort och vi ska markera intressanta kontroller med färgpennor för att veta vilka som är värda att jobba på. Vår så väl förberedda taktik spricker så fort vi öppnar kartan. Banan har förändrats väldigt mycket från året innan, kul men trist för våra förberedelser. Vi tänker: -Skit samma, nu kör vi!

Vi börjar med att jobba på cykel i utkanten av banan för att plocka några högpoängare långt bort. På väg dit tar vi några lågpoängare bara för känslan att vara igång och ha plockat några kontroller. Det går snabbt på grusvägarna. Vid vissa kontroller slänger vi oss av cyklarna för att rusa till kontrollen som ofta ligger en bit in i skogen. Särskilt snabbt går det i nerförsbackarna. Men alla som hängde med på fysiklektionerna vet att lägesenergi betyder att all den nerförsbacke som ger oss fart kommer att ta kraft i motsatt riktning. Nerför går det bra men uppför är det sjukt jobbigt. Det är liksom inte Skåne vi befinner  oss i.

Ibland är det svårt att få ihop livet med träning och allt annat som tar ens uppmärksamhet. Det går alltid att hitta bortförklaringar till varför man inte kan träna en viss dag. Men egentligen handlar det bara om att prioritera. Jag har tyvärr prioriterat bort träning under en tid eftersom det varit mycket av just det där andra som tar så mycket tid. Det gör att jag utan tvekan var den svaga länken i vårt team. Drängen är ett under i form av fysik. En envis och uthållig evighetsmaskin trots diverse krämpor. Jag är den som väljer att genomföra en tävling trots att jag är dåligt tränad. Kanske har jag inte den vinnarskallen som min fru har, jag har bara ett pannben som gör att jag kan köra allt från Åre Extreme Challenge, Discovery AIM Challenge och springa en halvmara i princip helt otränad. Det går men det gör ont.

Drängen bevisar sin styrka när han i klättringen uppför cyklar med en hand på styret och den andra i min rygg för att ge mig en extra push. För mig gör det enorm skillnad. All respekt i världen till denna man! Vi plockar kontroll efter kontroll och väljer att ta en skogsstig mellan två kontroller istället för att cykla grusväg i en lång omväg. Det blir en hel del tungt vadande genom blöta marker. Vid nästa kontroll som ligger uppe på fjället beslutar vi oss för att lämna cyklarna, springa upp och stämpla och sen komma tillbaka till cyklarna. Allt detta för att slippa släpa cyklarna uppe på fjället. Det är oftast väldigt svårcyklat där uppe och det fick Sofy och jag erfara förra året. Detta beslut blir dock vårt största misstag under tävlingen då vi istället tar en annan stig upp på fjället, där vi även tar med oss cyklarna. Stigen är som att vada i en myr i brant uppförsbacke, eller det är förresten exakt vad det är. Det tar oss ca 35 minuter och tar väldigt mycket av våra krafter.  Väl uppe på fjället börjar jag få krampkänning och det blir tufft att cykla. Vi stället cyklarna och springer några kontrollet uppe på fjället.

Under löpningen uppe på fjället får vi känna på det bästa med multisporten. Du är trött men du jobbar vidare. När du är som tröttast höjer du blicken och ser en landskapsvy som är fantastisk, en vy som ger dig ny energi. Naturupplevelsen är total! Att sen springa nerför fjället är något av det roligaste jag vet. Det är sjukt kul med den tekniska löpning som det blir i den blandade terrängen som växlar mellan våtmark och trixiga, steniga stigar.

Efter fjället rullar vi ner mot den stora vägen som går bort mot Tandådalen. Vi plockar några äventyrskontroller med höga poäng och tiden börjar rinna ut, likaså mina krafter i benen. Efter att plockat en handfull kontroller på väg tillbaka rullar vi in i mål med några minuter till godo, nöjda med vår insats, fyllda med nya erfarenheter men utan att kanske gjort det där lilla extra.

Det finns en anledning till att multisport kallas sporternas kinderägg. Det handlar om utmaning, upplevelse och äventyr. Du lär känna dig själv när du jobbar under så lång tid och under så hårt påfrestning. Du sliter och tar ut dig men det finns även tid att både ta slut och återhämta sig under en tävling. Du måste jobba tillsammans med din kropp och ni måste lyssna på varandra.

Mina intryck av AIM Challgen är att det är en helt fantastiskt rolig tävling som passar alla olika deltagare. Vill du som nybörjare inom multisport testa på ett lopp är AIM en perfekt början. Det är en blandning av just utmaning, upplevelse, äventyr och även taktik. Det känns dessutom som om alla är väldigt glada, både innan, under och efter tävlingen. I år var konkurrensen tuff vilket indikerar att AIM även lockar många riktigt duktiga multisportare och atleter. Det är knappast plättlätt! Förra året missade jag Åre Extreme Challenge pga sjukdom och fick uppleva tävlingen som åskådare. Jag tyckte inte alls ÅEC gjorde sig särskillt bra som ”nordiska mästerskapen i multisport”, organisationen kring den tävlingen kunde varit mycket bättre.  Däremot är AIM ett grymt bra arrangemang och organisationen har verkligen lyckas göra det till en riktigt rolig multisporttävling.

Erfarenheter jag tar med mig från årets tävling:
- Släpa inte på cykeln, antingen cyklar man eller så bär man cykeln.
- Markera kontroller med höga poäng på kartan. Dessa kontroller är viktiga.
- Håll utkik efter stigar som kan vara blöta på kartan.
- Se till att ha bra med vätska och energi med och se till att äta hela tiden.
- Träna mer innan.
- Det är sjukt kul att tävla, tex 4 tävlingar om året gör att man alltid har något att fokusera på.

Våga!

/hälsningar A