Minns ni 2009, när jag började åka längd? Well, ni behöver inte ha koll på det, det räcker med att jag minns. Jag är ju uppvuxen på alpinskidor och har i ärlighetens namn tyckt att skidor på tvären verkat lite onödigt jobbigt. Men eftersom jag skulle göra tjejklassikern var det ju vettigt att åka lite längd. Så kom det sig att vi åkte till Åre på träningsläger. Ett härligt gäng upptäckte att spåren i Björnen var både snabba och isiga och att längdåkning minsann var värsta extremsporten. Någon for in i en fjällbjörk och andra lade sig i en hög där spåren svängde.

Efter en stund hittade jag den där berömda balansen och nu står jag oftast upp både nedför och uppför, om än att det inte alltid ser så snyggt ut. Jag vidhåller dock att det är en extremsport utan dess like det här med längd. Adrenalin och endorfin. Och ja, jobbigt (men kul) är det också.

Igår pratade jag med Jocke, VD på Idre fjäll om lite hemlisar. Och så grattade jag till deras nysatsning! Idre bygger en ny rullskidbana – eftersom de har många skidåkare och skidskyttar som tränar i och kring Idre om sommaren. I tillskott till de kuperade men fina vägarna ville de skapa en plats där även ungdomar, barn eller de som tycker det här med rullskidor verkar vara en extremsport kunde njuta på skidor om sommaren. Det blir ett 3,5 meter brett asfalterat spår som mäter 3,5 kilometer och som kommer vara fritt från biltrafik och utan större höjdskillnader. Ja vem vet. Kanske till och med jag kan våga mig på att sätta små hjul under skidorna? Utmaningar är ju till för att klaras av.

Den här bilden knäppte jag i Ramundberget. Tre fina svenska skidorter i ett enda blogginlägg. Nästan så att man tror att jag saknar vintern lite…