Starten gick efter sena nattliga förberedelser  (Tack grymma Jaime), god grötfrukost, bra tidsplanerad cykling från Gubbmyren till start och ett avskalat lager kläder då solen dök upp.

Planen sa: Lugnt uppför i början, ingen syra, sen trycka på. Håller vi medelhastighet om 25 km/h är vi i mål under fyra timmar. När jag inledde min cykelvasaplan i vintras satte jag ett mål om att vara i mål på 4.40. Jag har känt mig starkare och starkare på cykeln, men formen har varit oklar ändå. Under 4 timmar är sjukt snabbt. Men så smög den på mig ändå, känslan av att det kanske skulle gå.

Jag är värdelös på att skriva racereports. Jag minns ju ingenting! Jag minns att det var en hel massa löst grus på grusvägarna, att det var apjobbigt att cykla över stötiga gräsmattor. Att jag vid tre mil tänkte ”hur tusan ska det här gå” eftersom jag var svintrött. Att jag gillar rötter mer än lömska djupa hål i nedförslut (hålen i kombination med rullgrus gav ilande känsla längs ryggraden, men vi bromsade inte) och att asfalt kan vara himla trevligt. Sand kan packas och inte vara så jobbig som man trott, den vanligaste cykelvasadeltagaren är man runt 45 och att storkonsumtion av gel ger kräkimpulser.

Några minnesbilder är kristallklara. Jag tvingades släppa Jessicas rygg runt tre mil (den där tröttheten), när jag kom ikapp efter någon mil (J hade trillat plus fick sakta ner av krampkänningar plus att jag blivit piggare och kunde ösa på igen) och vi sedan fortsatte vår resa mot Mora, där vi drog växelvis, fortsatte köra smart och rockade i spåret (bland gubbarna). Den sjukt långa backen i Oxberg som vi hade bra tryck i men som bara vägrade ta slut. Att jag tog slut på mina geldrinks (lättdruckna gels som är uppblandade med vatten) och fick reserver langade. Koncentrerade gel med apelsinsmak som jag halvkräktes/spottade ut över hela mig varpå jag skulle dricka vatten – och tappade flaskan som jag nyss fått och minuten senare även av trötthet satte ner sportdrycksflaskan snett och tappade också den! Jag och J delade systerligt, precis som när hon tappade flaskor tidigare på loppet. Paniken när jag tappade kedjan i uppförsbacke två kilometer från mål, den kilades fast och vi fick vända uppochner på cykeln och dra hårt för att få loss den, och såklart – den sköna målgången efter att vi tryckt på allt som gått med krampkänningar i flera mil. Vi peppade och körde så smart, med bra tryck och hur fantastiskt  roligt det är att göra en Cykelvasaresa tillsammans. Efter kedjeincidenten försvann mitt fina flow som jag hade dessförinnan, jag fick kämpa för att hänga med Jess på stötiga jobbiga upploppet på gräs och jag rullade i mål två sekunder efter.

3.49.59 och 3.50.01.

Vi genomförde en superhärlig Cykelvasa som kändes väldigt lång. Som överraskade mig med mer stökig terräng än jag trott. Inga rötter, men liksom väldigt stötigt och håligt underlag. Att köra dämpat anser jag vara ett måste! Vi skrattade i mål. Stretchade ur krampande ben och kramades en masse.

Resultatet är jag fantastiskt jäkla skitnöjd med.  Tiden 3.50.01 ger mig en delad 36:e plats av 868 damer i motionsklassen. Med det är jag tolva i D30 och får placering 1364 av samtliga startande. (I damernas tävlingsklass kom 37 tjejer till start till slut. Min tid hade räckt till en 33:e plats där. Det var alltså några snabbare tjejer i motionsklass än i tävlingsklass ändå)

HIGH FIVE och TACK Cykelvasaorganisationen, TACK Ducati, TACK Craft och TACK Silva för ett väldigt roligt projekt!