Crossfit-sm 2011. Vad ska man säga, var ska jag börja? Jag skulle kunna bara vara pepp, adrenalin – ”Wohoo vad skoj och häftigt och härligt det var!” Eller så kan jag vara mer neutral och på riktigt, och sortera mina intryck efter hur det var att vara publik (om man inte är helt insatt och nergrottad i sporten).
Vi börjar såhär: Sällan har jag sett så många vältränade människor på samma ställe. På riktigt vältränade – det vill säga med funktionella och explosiva muskler – muskler som det tydligt syns att de använda (till annat än bara bänkpress och att vara snygg på badstranden/stureplan). Imponerande. Sällan har jag blivit så PEPP och träningssugen som efter denna dag. Grymt positiv feeling i det! Dessvärre blev jag också bitvis mycket irriterad - på ”enkla” grejer som förstörde (och förstör) för de tävlande och för sporten som sådan.
I Sätrahallen hade de flesta kläder som visade på att de tillhörde ”klubben av redan crossfitfrälsta”. Min upplevelse var att det inte fanns särskilt många nyfikna åskådare som inte redan kommit i kontakt med sporten i någon form. Publiken (några hundra) satt i några få rader längs arenans ena långsida på 200-metersbanan. Kanske påverkade den familjära stämningen organisationen?
Problematik i att vara publik:
Jag kom i en paus, med god tid till att finalerna för damerna skulle börja. Satte mig ner och var spänd av förväntan. Noterade att det fanns en stor skärm på arenans ena kortsida (som man inte såg infon på om man satt på mitten av långsidan som jag gjorde ) – att massor med människor, funktionärer, tävlingsledning, tävlande – rörde sig nere på friidrottsbanorna i ett virrvarr. Att speakern – när han pratade hela tiden pratade engelska (det fanns internationella tävlande på plats) och att det var extremt svårt att höra vad han sa.
Plötsligt var det dags att köra. De tävlande skulle infinna sig på startlinjen. Hepp!Jag uppfattade ingen ”förklaring” till finalheaten. Ingen logik i hur de fyra tävlande startade i sina heat (var de lottade? i ordning från kvalet? – jag antar det senare – för de tävlande blev bättre och bättre). Vissa tävlandes namn hörde man, andra blev inte presenterade. Ytterst förvirrande för någon som inte är van att kika på denna sport.
TÄVLINGEN:
Finalerna för herr och dam gick till på detta sätt: Vikt/antal har tjejerna det lägre och herrarna den högre siffran. (Har hämtat de engelska delarna från hemsidan – och lagt till lite förklaringar för att ni icke-invigda ska förstå)
Time cap 14 min. Total athletes 32 (16 men, 16 women). Athletes per heat 4. Number of heats 8. Time between heats 3 minutes. Atleterna gjorde nedan övningar i en följd tills de gick i mål, eller tills tiden om 14 minuter hade runnit ut och de ännu var ute någonstans i banan.
200m run
50m sand bag throws (20/15kg) – kasta en sandfylld säck framåt, följ efter – kasta igen – osv – 50 meter.
200m run
10/10 pistols - Enbensbenböj, djupa med benet man inte står på sträckt framåt framför kroppen.
150m run
1/1 Turkish get-up (32/24kg) – Svinga upp kettlebell på rak arm ovanför huvudet, utan att böja i armbågsleden ska atleten lägga sig ner på rygg med skuldrorna i backen, och sedan åter ta sig upp till stående. (kettlebellen således hela tiden på rak låst arm)
200m run
50m under & over hurdles (80/65cm) – hoppa över, krypa under – varannan friridrottshäck. Inga konstigheter.
150m run
15/8 muscle-ups – Svinga sig upp i ringar, se nedan bildserie för bästa förklaring.
200m run
Bildserie från tjejernas tävling: (ber om ursäkt för dålig bildkvalité)
Turkish get up – tjejernas kettlebell väger 24 kg! En get up på vardera arm skulle göras. Denna gren är mycket teknik, att röra rätt kroppsdel i rätt ordning. De flesta tjejerna klarade den ganska bra, men några få avslutade sitt finalheat här då armen helt enkelt vek sig.
Stilstudie i de tre stegen i muscle-ups:
Startläge. Här gällde det att explosivt dra sig upp.
…och komma upp så pass att ”landa” i mellanposition där sedan ben och triceps kunde hjälpa till att pressa upp…
…till låst slutläge.
Spännande och actionfyllda heat:
Mest utslagsgivande var enbensböjen ”pistols”, där atleterna kunde skaffa sig ett bra försprång att sedan förvalta, och den sista övningen ”musle-ups”. Vid sista stationen var alla trötta, de hade arbetat hårt i mellan åtta och tio minuter – och då skulle explosiv styrka sättas in för att lyfta den egna kroppen. Tuff övning, som kanske även var ny för vissa damfinalister utan större erfarenhet (?) då några inte fick till det alls (I don’t blame them – det såg tufft ut).
Finalerna var igång. Publiken hejade och klappade och jag fattade så småningom vad det hela gick ut på – frågade lite bänkgrannar som pekade och förklarade. Speakern malde på på engelska i sitt headset på för låg volym. Crossfit är en häftig sport. Man kunde smaka på mjölksyran, känna pulsen i luften och se muskler ansträngas hårt. Coola, tuffa övningar. Tuffa tävlanden med hårda mentaliteter som bet i när det gjorde ont. Som publik kände man med dem – OCH blev oerhört inspirerad.
Problematik i att vara publik 2:
Hur inspirerad man än blev, tyvärr fick man aldrig komma så nära som man hade velat. Jag ger er några små bilder som symboliserar vad jag menar:
De tävlande skymdes i princip hela tiden av ett stort gäng gulklädda domare och funktionärer. Dessa domare rörde sig runt de tävlande – självklart för att kika på teknik så att allt gick rätt till. Detta förstod man, men att man inte hade skapat något ”rörelseschema” för dessa, eller fasta positioner där de tävlande skulle stå ”hej silvertejpskors i underlaget” så att domarna kunde bedöma utan att det blev en stor klump med gulklädda domare som skymde publiken var mycket synd. De gulklädda domarna som skymde – i kombination med att speakern inte hördes/inte berättad vad som pågick tycker jag förstörde en annars mycket bra publiksport.
Skämskuddarna:
Två gånger i tjejfinalen fick organisationen dessutom ta fram skämskudden modell större. Första gången vinkade en domare av en tjej som om hon var i mål – när hon hade 70 meter kvar till det riktiga målet. Hon hade antagligen inte hunnit innan tiden löpte ut, men bara det faktum att domaren signalerade att hon var framme – när publiken hejade vilt och räknade meter mot sekunder mot det riktiga målet (där vinnaren av heatet redan gått i mål) blev extremt pinsamt. Domaren insåg sitt misstag när hela publiken upprört skrek ”näääääeeeeeej” -och det syntes att han ville sjunka genom jorden, men ändå. Inte okej.
Andra misstaget förstod egentligen ingen i publiken vad som hände. Plötsligt, efter de 200 första sprungna metrarna, och halva sandsäckskastningen i heat tre för damerna blåste plötsligt tävlingsledningen av tävlingen och förkunnade att något ”misstag” begåtts. Vad detta misstag var – var oklart. Speakern surrade om att de hade sprungit ”för kort” – men de tävlande tjejerna hade gjort exakt likadant som de två heaten innan. Omstart – och ja – sen fick de tävlande göra om exakt samma procedur som den de redan en gång gjort. Ingen skillnad således…Pinsamt! De tävlande fick helt enkelt bara leva med att de gjort ca 1/5 del av finalheatet och bränt av krut i onödan.
Publikproblematiken, 3:
Under, mellan heaten eller efter fick man som publik ingen uppdatering kring ställningen – vilken tid gällde för medalj, vad hette den som ledde just nu och vad var tiden att slå? Eller – jag inser nu – när jag ser ”live scores” på hemsidan – att det kanske inte var ”finalen” som avgjorde SM-tävlingen? Jag är extremt förvirrad! Att bedöma av scoreboarden som jag länkat till var ”finalen” bara en av fem deltävlingar. Detta trots att det i pressmaterial och på hemsida kommunicerats ”finaldag söndag”.
Well… Jag är nybörjare på crossfit, har gjort några av övningarna och ”tränat det”, men aldrig förr sett en crossfit-tävling – och inte läst på tävlingsreglerna. Men grejen är att jag som publik på SM – inte anser att jag borde behöva läsa på för att förstå vad det är jag ser när jag är på plats!?
Det hade varit roligt om jag kunnat rapportera till er: XX från klubben XX, gjorde grymma tävlingar, dominerade i dessa tre grenar och tog därför hem SM-titeln, tätt följd av XX (eller i ensam majestät). Men tyvärr – jag har ingen sådan kunskap att förmedla. Förvisso – det ska sägas – stannade jag inte kvar och väntade på prisutdelningen – men oftast – när finalen är slut – vet man vem som vunnit, eller har blivit informerad, om det inte är bedömningssport där domare ska sätta sina slutgiltiga poäng.
Sammanfattningsvis, Crossfit-sm 2011:
Det jag kan säga är detta: Av Crossfit blir man GRYMT vältränad. Man behöver starka explosiva muskler, god kondition och en hel rulle taggtråd i munnen som tävlande. Som publik på Crossfit-sm 2011 blev man helt extremt träningssugen, helst av allt hade jag velat klämma ut bebén och sticka till gymet för att göra boxjumps och hänga i ringar dagen därpå – på den nivån. Det peppades, hejades och var fantastisk stämning i publiken. Visst är det charmigt med en sport i utveckling, det är positivt att det finns förbättringspotential och utrymme att växa som sport och med sin organisation – men jag anser inte att det på SM – svenska mästerskapen – som lärdomar ska dras.
Det är så synd och så tråkigt att jag inte kunde helt och hållet hylla hela grejen – för ni ska veta att jag hade velat! Däremot kan man hoppas på bättring till nästa år – för jag går väldigt gärna igen som publik – det kan arrangörerna tacka sin sport och sina tävlande för.
.jpg)
.jpg)
