>Bruno ledde kvällens träning med NMT-gänget. Ett gäng som bestod av ganska många nya ansikten denna kväll. Kanske var det därför som vi blev ovanligt leriga, även för ett måndagspass?
Jag är fortfarande nyförälskad i NMT, men kvällens pass nötte lite på min kärlek. Ja, själva träningen är ju bra, men stundtals kändes det lite som att vi skitade ner oss mer för nerskitandes skull än för träningens. Då blir jag lite småirriterad och grinig. Inte för att jag blir lerig – för det var ju liksom redan – men för att det känns onödigt! Dessutom vill jag behålla mig frisk och kry och att sitta och ligga ner långa stunder och bli både dyngsur och iskall om rumpan är inget som är toppen för tjejer. (Det ligger ett par gulgrårandiga trosor nere i klädhögen på bilden nedan. Leriga, blöta, kalla. Brrr!)

Kvällens pass i korthet: kolonnlöpning, staketklättring, armhävningsmarathon, skottekärregång med hopp framåt samt skottkärregång på armbågarna, fyrfota genom lervälling, plankan i dy, brottning i lera/hästskit/sand, spark mot kompis handflator som hölls framför kroppen (tips – vänd bort huvudet och stäng munnen, leran flyger), ruscher, krypgång framåt och baklänges, grodhopp, rusch i backe, klättra över staket, löpning med bromskloss, massa plankan, dips, armhävning i luften mot räcke, kräla genom rör, bära kompis, 37 upphopp i grupp.

Närmast obligatorisk bild nuförtiden va?

I morse när jag skulle till jobbet kom det en störtskur med regn. Eftersom jag ännu inte fått dit någon stänkskärm på bakhjulet på cykeln hastade jag in i huset igen efter bussremsan och valde det transportmedlet mot jobbet. Det ledde också till att jag efter NMT behövde ta mig hem på alternativt sätt än det vanliga. Bussresenärerna kikade på mig med stora ögon och kanske var det någon som rynkade på näsan åt min eau de hästskit/lera/sand/regn som jag bar med mig sedan krälandet på ridstigarna bakom Stadion. I det läget var jag i alla fall ganska nöjd med att jag hade en NMT-väst kvar på kroppen som tyst förklaring.

Vi är ett gäng som testar Craft-grejer igen. Man kan säga att jag tagit upp mitt testande ett par nivåer sedan sist.

Blöta, leriga, sandiga och med en lätt ton av hästskit. Ett kilo funktionsträningskläder någon?

>

>

Nu gillas det att jag redan innan passet har svårt att andas. Hm… och så funderar jag på att masa mig upp på fredag morgon för att testa om kroppen fixar chockväckning. The toughest workout you’ll ever love. Jovars.

>Okej. Även om det liksom inte var så jobbigt för pulsen så har jag fått en rejäl träningsvärk sådär lagom efter lunch när kroppen fattat vad den var med om igår kväll.

Benen – aj
Magen – aj
Ryggen – aj
Axlar – aj

Alledeles perfekt för kvällens functional moves och de 300 utfall som brukar genomföras på det passet… hm.

>Som bilden nedan, så var stämningen i kroppen innan NMT. Och efteråt. Liksom galet glatt och förväntansfullt, lite skräckblandad förtjusning. Fick ett tveksamt sms från Frida, som även hon fått decemberträning i en lyckoträff. Jag svarade med pepp, pepp, pepp – klart du ska med – du kan! du vill! och det gjorde susen. Yay!

Uppställning som vanligt och sen iväg, efter löpning blev det ett helt gäng minuter i ställningen ”framstupa ställ” (grundposition för armhävning) och en hel del armhävningar innan vi sparng vidare. Springandes tog vi sedan med oss bommar från hinder för hästar – jobbigt att springa med en sådan över huvudet på raka armar även om vi hjälptes åt… krälkrypning uppför och nerför, jägarvila, armhävningar.
Löpning och sedan hopp fram och åter över lerigt dike med branta kanter en lång sträcka. Konstaterade att spänsten var bra och att man kände sig lite som spindelmannen när man for fram genom luften och landade på alla fyra. Massa mera jägarvila och så höga knän direkt efter det.

Lagtävling med kräl och sedan löpning tillbaka för de obligatoriska upphoppen i grupp, idag 30 till antalet. Stretch och klapp.
Frida och jag konstaterade besviket att nä. Idag var det inte asjobbigt, bara heljobbigt då och då, men långa stunder alldeles för segt och själv fick jag inte upp pulsen riktigt på de nivåer jag skulle velat. Springer man på led och i kolonn som vi gör är det svårt att ta ut sig mer än vad farten är satt till. Inte så att man inte heldör i andra övningar – jag gjorde armhävningar på knä för att jag var slut och i jägarvilan dog benen – men konditionsmässigt var det inte tillräckligt tufft idag. Och då blir känslan lite trist totalt sett.

Dessutom höll jag på att bli vansinnig på de som sprang och småpratade, skrattade och diskuterade sin fritid. NEJ. Jag gillar inte när det är ofokuserat. Nej jag är inte intreserad om var du åker långfärdsskridskor. Nej och åter nej. Träna, bit ihop, öka, fokusera och håll käften. Efteråt däremot, då får ni prata hur mycket ni vill och då är även jag nyfiken! (är jag onormal? vad tycker ni?)

Det är lerigt när benen ser ut som man haft shorts – fastän benen var täckta av både underställ och tunna löpartights.

Nu längtar jag tills onsdag. NMT-onsdag = konditionstema. Då är det inte basicpass utan tuffetufft. Åh – kanske får jag köra extravarv igen??!! Prettyplease?