22 
Att banta är att hata. Att träna är att älska.

Igår läste jag ett blogginlägg. Ett sånt där bra, välskrivet, argumenterande blogginlägg. Med begränsad erfarenhetsbank ska man (jag) akta sig för att tycka en hel jäkla massa. Men lite får jag fundera.

Inlägget hos Kvinnopartaj handlar om  att banta är att hata, och att man som överviktig endast kan gå ner i vikt om man hatar sig själv. Hatar och äcklas och därmed orkar äta mindre kalorier än vad man gör av med. Detta ska upprepas i lång, lång, lång tid och sedan kan man ta del av budskapen om att älska sig själv och vara nöjd (det sista är ironi).

Jag har aldrig varit i sitsen att jag vägt 30 kilo för mycket. Tio kilo däremot. Nu är jag smal. Det finns så extremt många tår att kliva på här. Det finns gener, det finns sjukdomar, det finns hormonstörningar. Det finns god självkänsla, att vara nöjd, att leva gott och verkligen inte bry sig. Vikten är bara ett problem om den är ett problem för en själv. Punkt. Många känner att de har problem. Vissa vet verkligen inte vad de ska äta. Andra har koll. Jag har min uppfattning att trasiga belöningssystem/hunger och mättnadssingnaler och känslostyrt ätande är en stor orsakskälla, men också att okunskap är bov.

Kvinnopartaj menar att varje person ( i princip) som är överviktig (inte trivselkilon) är jojobantare med full kunskapsbank kring kalorier och rörelseenergi.  Hon hänvisar sedan till studier att kvinnor går ner i vikt genom kostförändringar och inte genom träning. No shit Sherlock att kosten behöver justeras, det är ju oftast en komplett livsstilssförändring som måste till vid en varaktig viktminskning. Att hänvisa till forskning är så jäkla lätt. Hitta en bra studie som stödjer det du säger så är du hemma. Grabbarna på träningslära är några som bra på det här med studier. Vet att andra saker än enbart mat kan skapa eller i alla fall bidra till övervikt.

Det jag blir ledsen av är att kvinnopartaj med stark röst berättar en grej om träning för alla som kanske går och ruvar på en inre beslutsamhet att förändra sitt liv. Ta tag i sitt problem. Eller kanske det är ju det hon inte berättar som är det som skriker starkast. Det skrivs att för viktnedgång är det ett svältprojekt som gäller, inte en hälsoresa. Ett långt lågkalorihelvete utan roligt. Träning och endorfiner, att bli stark, få bättre kondition och kunna bära tyngre räknas inte i ekvationen. Andemeningen är att energi som läggs iklädd träningskläder är onödig tid som varken gör till eller från.

Där har hon fel.

tio 1024x841 Att banta är att hata. Att träna är att älska.

Goa, Indien, februari 2007. Inte mitt gladaste jag.

Genom mina älskade endorfiner hittade jag tillbaka till den jag vill vara. Den jag är. Genom beslutsamhet och älskat muskelminne började jag jobba mot negativa tankar och läka inifrån och ut i träningskläder. För mig gjorde träningen precis hela skillnaden sommaren 2007. Jag tror att den skillnaden kan vara samma oavsett tio, tjugo eller trettio kilo som sitter obekvämt. Jag tror att det går att laga det som är trasigt genom att hitta en ny stolthet i att åstadkomma resultat. Resultat som kan vara en snabbare kilometertid eller en tyngre hantel, inte exakt 1300 kalorier i x antal månader i sträck. Här förklarar Lady Dahmer känslan som träning ger henne, i sin kroppsform.

Hela denna långa texten till träningens försvar. Men så var jag ju inte tjock till att börja med.

Det är möjligt att banta är detsamma som att hata. Men om det fastslås vill jag skrika att det är sanning i att träna är att älska. Och det tappades bort på vägen. I dubbel bemärkelse.

Istället för att säga allt det här inne på kvinnopartaj sa jag såhär: Det är lika sant här inne. Därför vill jag avsluta med de orden.

Jag tror på att höja priset på skitmat. På att lära ut självkänsla i skolan. På rörelse och idrott (rörelse kan vara dans, yoga, skattjakt, balansgång, hinderbana) varje skoldag och som lektionstid. Jag tror att vikten handlar mycket om något som saknas. Ett ätstört beteende kan vara att äta för mycket, av fel orsaker, känslostyrt och inte hungerstyrt.

Jag tror att man genom träning kan lära sig att älska sig själv. Klara av och växa. Känna sig grym och kapabel. Jillian michaels på biggest loser säger det bra. “it’s about fixing what’s broken”.

Jag vet att hälsosamma självsäkra och självälskande kroppar kommer i alla former. Och hur kul det är att lägga vikten på rolig rörelse. Det är svårt att vara destruktiv med glada träningsendorfiner i blodet, det vill jag skicka med som ett inpass i denna eventuella debatt.

kvällslöpning 1024x778 Att banta är att hata. Att träna är att älska.

Ingarö, Stockholm, 2012. Happy – happy!

Reagera/Agera. SOFY

22 KOMMENTARER KATEGORIER: Hälsa

22 thoughts on “Att banta är att hata. Att träna är att älska.

  1. Oh yeah. Så många gånger har jag tagit fasta på “det är kosten som måste förändras för viktnedgång, du behöver inte träna”. Lika många gånger har jag gått upp det jag gått ner. OCh så kom vändpunkten när kroppen sa ifrån, och psyket också för den delen och jag insåg att jag måste börja träna för att orka med mitt liv. Det gjorde jag. Och jag började må bra. Och med det kom kosten. Och alltihop ledde till minus 21 kg vilket bara är en liten bonus längst ner på listan i sammanhanget. För över det står grym självkänsla, glad, bättre tålamod, mer energi, mindre värk i (reumatisk) kropp och en sjujäklars “I can do it”-känsla. Förändringen måste komma ur kärlek. Jag älskar mig själv, därför vill jag mitt bästa.

    1. Åh men det där var kanske VÄRLDENS BÄSTA KOMMENTAR! Som sa allt jag ville säga men utan alldeles för många tecken i ett halvsvamligt inlägg. Tack Beata, TACK!

  2. Så bra Sofia! Framförallt dina avslutande ord. Tror också att vi behöver lära våra barn att tycka om sig själva, likaväl som skolan behöver det. Skapa ungar med självkänsla och trygghet i sig själva, motivera till rörelse i alla former och inte nödvändigtvis bara “idrott”. Försöka att få dem att förstå att alla kan inte se ut som pinnar. Jag står där i dag med en tolvåring som börjar fundera om hennes lår är för tjocka och om man verkligen kan äta och får verkligen tänka efter hur jag själv säger och gör.

    Beatas kommentar var klockren! Härlig:)

  3. Ja, det är ju inte konstigt alls att man älskar din blogg när det kommer inlägg med sån här insikt lite mest hela tiden :-) Så jädra klokt sagt!

  4. Jag håller med! Självklart kan det ju variera från person till person, kosten kan vara en stor bov!
    Själv var jag rejält överviktig, beror väl på var man lägger “normalvikten”, den har jag inte hittat än, men en 30-40 kg för mycket vägde jag. Har försökt gått ner i vikt tidigare, inte riktigt jojobantat, så länge har jag aldrig lyckats hålla i det, mer jojotränat då. Men för ca två år sedan bestämde jag mig. Nu får det vara nog! Och visst gjorde jag små justeringar med kosten oxå, som att inte äta mig proppmätt, mätt räcker, jag undvek vitt bröd och läsk, åt lite chips när det bjöds, inte en hel påse, en kaka till kaffet istället för en av varje sort, men inga dieter, inget uteslutande av visa näringsämnen, åt helt vanlig mat. Det som jag känner var det avgörande för min viktnedgång var att jag började träna. På riktigt 4-5 dagar i veckan, mest cardio som crosstrainer, promenader och längdskidor men även lite styrka. På ca ett år gick jag ner 20 kg. Det tackar jag träningen för. För att inte tala om allt annat positivt den för med sig; gladare, piggare, starkare, bättre helt enkelt! Sen blev jag gravid… (Men ca en vecka efter förlossning hade jag tappat alla 11 gravidkilon, det tackar jag oxå träningen för, att min kropp var i rätt bra form och inte la på sig mer än nödvändigt! Och nu fortsätter jag kämpa med de resterande kilona, har ingen målvikt, bara en vilja att ha en sund och frisk kropp som jag känner mig nöjd med.

    1. Helena – dina och andras kommentarer gör mig lycklig. För det visar att det inte alls är hat och ge upp som är allas nyckel. Att rörelseglädjen verkligen gör så himla mycket gott! och detta egentligen oavsett vikttapp. Vikten är bara viktig om den är viktig för personen!!!

  5. Återigen, ett fantastiskt inlägg från dig Sofy!
    “Att banta är att hata” – det är så fel så jag vet inte var jag ska börja. Att tröstäta för att allt är skit, inte röra på sig ett enda dugg “för det gör ändå bara ont”, att stoppa skräp i sin kropp för att man “ändå är så tjock” – det är att hata. Jag har gått upp i vikt (20 kg från min normalvikt som inte är “superskinny”) inte för att “jag älskar att unna mig god mat” eller något annat njutningsfullt utan för att jag INTE ätit mig god och nyttig mat, utan skräp.
    Det är när jag mår dåligt, när jag “nyper i varje liten valk, inbillad eller ej, bilring” (citat från inlägget), när jag hatar, som jag INTE tar tag i kosten och träningen. När jag hatar min kropp kan jag inte ta hand om den och ge den bra mat och träning. När jag hatar kan jag bara ge min kropp skräp och det som för tillfället ger mig något slags tillfredsställelse och tröst, kalla det comfort food, socker eller skräp.
    När jag tränar (och ja att träna är att älska!) vet jag att kroppen behöver och vill ha bra bränsle. Det är först när jag tränar som jag mår tillräckligt bra för att också orka ta tag i kosten.
    Men det är så jag fungerar. Kvinnopartaj kanske funkar på ett annat sätt.

  6. Ett grymt inpass och nåt jag verkligen vill hitta men inte gjort – än. Att hata mig själv pga storleken har jag gjort i många år och kan intyga att det inte hjälper! Nu satsar jag på att MÅ bra och hoppas resten kommer på köpet!
    Rätt skoj att jag läste Helenas kommentar och tänkte att “det där låter ju preciiis som men systers resa” tills jag insåg att det var nog hon som skrivit den :-)
    Tack för allt vettigt och all inspiration, återigen!

  7. Så bra och klokt skrivet! Allt har ju ett sammanhang .. tränar man äter man bättre osv. Sen är det viktigt att hitta bra balans med allt – det är det svåraste kan jag tycka.
    Det är inte lätt att älska sig själv och tycka man duger, och ge den kunskapen till sina barn är inte alltid lätt med all media som visar hur man “ska” se ut.
    =)

  8. Jag tror faktiskt på fullt allvar att allt börjar med att röra på kroppen. Jag väger säkert också 10 kg för mycket men när jag tränar ordentligt mår jag bra ändå, då är jag nöjd med mig själv och känner inget behov av att gå ner i vikt, jag tänker inte ens på det.

    Det är först när jag inte tränar som hjärnspökena kommer och säger till mig att jag inte duger, att jag skulle behöva gå ner några kilon och att jag borde försöka pressa mig ner ett par jeansstorlekar.
    Men jag är ju nöjd, så varför skulle jag?

    Jag tycker vikthetsen är för jävlig men det är klart att jag förstår att man vill gå ner i vikt om man har 30 kilos övervikt men rent själsligt (stödjer mig inte på några studier här då) så är jag övertygad om det är bättre att börja med träningen och ta kosten sen. Det är så mycket härligare att älska sin kropp än att hata den.

    Ps. Jag tycker du var väldigt söt även med 10 kg mer på kroppen ;)

  9. Åh! Vilket bra inlägg!
    Jag misstänker att jag har genetisk övervikt. Jag går upp på en gång jag börjar slarva. Min mamma har alltid varit stor och de flesta andra i min släkt.
    Mat och godis har alltid varit ett stort problem.
    Jag kan inte äta normalt.
    jag är aldrig mätt, eller ja, det kanske jag är egentligen. MEN jag skulle kunna äta konstant hela dagarna.
    En sån sak gör att det blir jobbigt.
    Det är svårt att tacka nej till allt gott och går man i en affär är det nästa kört direkt.
    Borde vara förbjudet att ha allt godis vid kassorna.

Ge ett svar - jag blir glad för din kommentar!

Emailadresser lämnas aldrig ut till tredje part.