Så jag träffade läkaren igen. Efter garderobsrensning, mellan flyttkartongers ihopvikande och innan långhelg. Jag sa som det var-är, jag jobbar inte 50% så jag borde kanske vara mer sjukskriven? Få det på pränt att merparten av tiden är inte jobb och min huvuduppgift är att göra aktiviter som ska ta hand om mig?

-Jo, det sa jag ju förra gången vi sågs.

(läkaren skriver nytt intyg)

Rensade min garderob på klänningar, kavajer, det paret smaljeans jag aldrig haft på mig. Ja, inte efter den gången en envis säljare försett mig med dem i en provhytt i Göteborg. Dit åkte vi en gång efter lång amningsperiod följd av ett halvårs rätt högintensiv träning. Vi kan konstatera att jag måste varit rätt tunn?

Efter det har de nämligen hängt i garderoben och jag behöver faktiskt inte blängande om än fortfarande som nya smaljeans från 2013 varje gång den öppnas. Du kanske skulle inspireras att säga hejdå till ditt par?

Att vara jag just nu är att vända och vrida, tvivla, söka svar och att med öppna ögon se och inte blunda för det som gör ont. Jag gör uppgifter om att poängskatta mina vakna timmars innehåll efter tre kolumner. Hur återhämtande? Hur kul? Hur viktigt?

Det smärtar att i efterhand se att jag av reflex skattade min lunchpaus förra måndagen (måndagen min dag fylld av pt-jobb) som 4-3-4. Då tänkte jag inte på det, men nu kan jag se att det finns en fin möjlighet till att ta bättre hand om mig själv just idag, måndagen därpå med samma schema. En paus för lunch borde rimligen få vara mer än halvvägs till viktig.

stress är inte farligt, brist på återhämtning är.

Jag famlar i beslut och att inte veta. Är garderobsrensningen återhämtande eller bara ett sätt att hålla hög aktivitet och en ursäkt att inte sitta på en stubbe och djupandas? (med tvivlet, skulden, oron, frustrationen att jag sitter där!).

Många stunder undrar jag; hur ska jag finna energin att byta ut apati byggd ur rädsla för att misslyckas (med egen ojuste högt satt ribba) till att bara göra? Att inte ta det så allvarligt der här jobbet jag skapat, att rycka på axlarna och bjussa på oskärpa och ja, lösa trådar. Det är ändå inte som att jag tänker att det jag faktiskt får iväg är 100%.

Jag bär på oron att nu när jag inte ska jobba nu, hur ska det då bli i oktober? Mitt jobb bygger på att jag jobbar.

  • Blir jag, givet att jag bestämt att jag inte kan dölja det här, stämplad som inte tillförlitlig outdoor och träningsinspiratör?
  • Borde det här inlägget skrivas men aldrig publiceras?
  • Kan någon som inte själv fattat att hon måste ta hand om sig själv vara rätt för oss?

(nej- nej eftersom det hjälper mig och förhoppningsvis fler – ja)

Sedan testar jag (att filma en kort sekvens. Att fota en grej. Att skriva något. Testar mot att jag lovar att ingen annan dömer. Att du faktiskt hejar på. Att slutresultatet inte är viktigt och heller inte behöver visas upp. Provar en timme av fyra (25%) att leka jobb.

Den här utmattningsdepressionen (som jag har) är alltså kopplad till mitt jobb. Sprungen ur en känsla av ensamhet, av att alla andra hinner, skapar, är kreativa, förmår. I en vilja att vilja hinna, skapa, göra så fastnade jag. En blinkande markör som väntar på ord, tomma dokument som ska bli inspiration, peppande starka träningsbilder som väntar på att tas i ljus och skärpa av samma person framför som bakom kameran. Där har jag suttit fast och hamrat och hamrat och tyckt att bilden-inlägget-texten-offerten är 10 på viktigt och det som är återhämtning och kul har fått vänta. Som att det inte vore viktigt för mig. Så som jag vet och säger att det är viktigt för DIG.

Jag har återtagit min löpning i korta turer som inte gör höften arg. Skönt, men inte utan motstånd innan jag kommer iväg.

Jag står nu och inser att jag sedan länge gjort alldeles för få grejer som är 7-8-9-10 på återhämtning. Så lång period har stress gjort att kul inte längre är kul eftersom stressen också säger att det inte kan vara viktigt. Där och här står jag nu. Ska välja mina aktiviteter, skatta mina känslor, strukturera och stöpa om min vardag.

Idag är det måndag och jag ska jobba roliga och viktiga pt-kunder. Återhämta mig med ett eget träningspass i en håltimme. Ge mig en lunchtimme vald med omsorg. 100% jobb idag och 0 % imorgon är visst bara 50% utslaget på två dagar.

Det är inte lätt, men jag kämpar på med att vara transparent, inte klistra på mask, inte försöka mer-hårdare-vara bättre. Ungefär så mår jag. Det känns bra, ändå. Jag kan skratta åt eländet.

Hur mår du?

Author

21 Comments

  1. Kände såväl igen mig i den här formuleringen: “Så lång period har stress gjort att kul inte längre är kul eftersom stressen också säger att det inte kan vara viktigt.” Även om jag inte har utmattningsdepression utan “bara” är väldigt stressad upplever jag att just den biten är så svår att förklara för andra. Att roliga jobbuppdrag i kombination med heltidsstudier inte är kul för att det är för mycket. Så nu jobbar jag på att skala ner.
    Just idag mår jag ganska bra. Mitt schema är ganska luftigt och jag tränar på att låta det vara just luftigt så jag kan fylla det med återhämtade aktiviteter.

    Ta hand om dig!

    • Sofia Reply

      tack Mia! Vad bra att du ser dina stress-tecken! viktigt är inte viktigare än du.

  2. Jag skulle gissa att hela blogg/influencervärlden funderar över de där frågorna HUR ALLA ANDRA HINNER!?? Det är världens bästa yrke på ett sätt och på ett annat väldigt, väldigt märkligt. Prestation får aldrig gå före passion, men de båda faktorerna har en tendens att gå in i varandra. Jag har fått anledning att fundera rejält över min yrkesroll det senaste året, funderar fortfarande. 🙂 Kram på dig och +1 på ovan kommentar om att ta hand om dig.

    • Sofia Reply

      ja, och sen är det mesta guld som visas. Jag fattar och vill också vara inspirationen och pepp mer än depp, men det är inte lekande lätt att visa ett liv som ser ut som semester, det har blivit, ursäkta uttrycket, mindfuck på mig.

  3. Så himla bra o viktigt att du är transparent! Både för din egen skull o för att folk behöver höra detta <3

    Jag mår såå mycket nu än för två år sedan när jag sa upp mig från heltidstjänst för att succesivt hamna där jag är idag. Nu dras jag ju dock med oron att inte ha heltid arbete (Eller ens deltid faktiskt) men jobbar med att intala mig själv att det löser sig! 🙂

    • Sofia Reply

      Tack! Det stärker mig och känns så fint att jag landar mjukt!

  4. Hej! Tänker särskilt på det du skriver angående rädslan för att vara utan jobb i oktober om du inte jobbar nu. När man jobbar syns man och det skapar nya jobb. Och tyvärr, det är ju så det är. Jag kan förstå den rädslan, kan känna så själv. Så är det förmodligen också för artister, kanske särskilt för dem, att man inte vågar tacka nej till jobb av rädslan för att i så fall glömmas bort. Vi har skapat ett sånt samhälle och jobbar man med media som du gör, så är det förståeligt att du tänker så. Men samtidigt, vad är det vi helst läser om och vilka personer tycker vi mest om? Jo de som vågar visa sig lite sårbara, är äkta och vågar berätta det som på riktigt är. Kanske hittar du ett annat sätt att jobba på. Som tur är, är detta ett land där man kan börja nya karriärer även som äldre. Sedan tror jag ju att det inte är bara jobbet som gör en utmattad, utan också viss perfektionism på många plan. Och det är klart att du kan inspirera andra ändå. Kom ihåg att man inte bara är sin utmattning eller depression, man kan vara fungerande ändå.

    • Sofia Reply

      Tack Ylva! För förståelse och klokskap som hjälper och landar så bra i mig. Det måste ju finnas någon som k a n jobba i oktober också, om jag är klar tills dess. Har hört att tid är det bästa. Är också stärkt i att jag faktiskt bromsat “i tid” eller i alla fall tidigare än totalt katastrofläge. Tacksam för all support och dina kloka ord!

  5. Rent, transparent, rakt in i hjärtat. Tack, du får mig att tänka till, känna stöd i att man jämföra “andra människors Instagramliv” med mitt riktiga, en jämförelse som egentligen inte är snäll alls mot mig själva.
    Du får mig oxå att inse att de där dagarna i dipp och Depp kanske inte bara är ” vanlig” stress utan ngt djupare. tack
    Och jag önskar dig ALL kraft <3

  6. Välformulerade ord. På något sätt, tolka det rätt, vackert att läsa, kanske just för att det är så ärligt, så mänskligt, så nära.

    • Sofia Reply

      Förstår hur du menar, tack för din kommentar! ❤

  7. Sofia,
    Du ska göra vad som känns bäst för dig! Nu har det snart gått tre år sedan min sjukskrivning för utmattningsdepression. Livet har förändrats, som att jag värderar mig själv istället på ett annat sätt än mina prestationer.
    Ta dig tid för din resa, det är den viktigaste du har❤️

    Var rädd om dig på vägen, ge dig själv av vad du behöver!
    Tack för att du delar livet precis som det är!
    Styrke kramar!

    • Sofia Reply

      Vad fint att du hittat ett nytt bättre förhållningssätt. Tack för dina ord Emma, så omtänksamma och välmenande. Tack!

  8. Jag mår okej. Tog två veckors paus från jobbet. Läkaren tvingade mig till heltidssjukskrivning och jag kämpade emot in i det sista… När det landade gjorde jag bara saker för mig själv i den mån det går med två små barn 😉 Hittade tillbaka till glädje i vissa livsdelar, i andra inte. Tillbaka på jobbet igen nu och har fått hjälp att skala bort och fokusera på en sak i taget. Ibland tappar jag det, men det har blivit bättre. För mig handlade det inte om att jag jobbade för mycket utan om att jag inte kände något som helst värde i det jag gjorde. Lyfts upp lite av att det snart är semester och fem veckors tid för reflektion, vila och de där sakerna som jag hittat glädjen i igen. Men det är en lång bit kvar till mitt vanliga jag och jag kommer fortsätta med samtalshjälp och stöd så länge jag får och behöver.

    Kram till dig! Jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Det blir bättre! VI blir bättre!

  9. Elin Mårdfelt Reply

    Du är duktig på att skriva! Smålog åt smaljeansen- tror nog jag ska rensa ut mina också ;-). Man blir trött av alla grejer man ska hålla koll på – så garderobsutrensning tror jag är en bra aktivitet.

  10. Tack, jag mår bra! Är inte glad och nöjd hela tiden men mår inte dåligt. Och det är ju bra!
    Många tycker att frilansarbete och egen styrd tid är toppen, och några kanske på den vägen räddas från att bli utarbetade, men det kan såklart också bli pressande och stressande. Skulle du vilja ha en anställning med mer trygghet och mindre ansvar? Inom ett område eller företag som du gillar, men tid för mycket hälsa och träning vid sidan om? Hur går tankarna om jobb efter flytten? Och här menar jag just tankarna, inte att du ska ha bestämt och planerat allt redan 🙂

    P.S. Ärliga bloggare vinner i längden

  11. Jag mår bra. Just nu är jag i en intensiv slutperiod vad det gäller teater, vi har premiär den 29 juni och efter det har jag 4 v semester. Jag jobbar mycket under perioder, men det är just perioder. Sen vet jag att dans och teaterkurser är 12 veckor och efter det är det vila och återhämtning som gäller. Då hinner jag ladda inför nästa period. Jag tar mig tid för både massage och ansiktsbehandlingar och en spa-resa eller ett löparläger, för jag vet att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Hoppas du snart är på banan igen!!

Write A Comment