Mest ledsen men glad - uppochhoppa.se

Igår träffade jag massa fina vänner på härliga rosa skrot*. Release av Tessans första bok. Stort! Jag får sån energi av att träffa härliga vänner och bloggläsare.

När jag köpte boken sa jag som jag kände till Tess. Jag köper den gärna, och jag ska läsa den, men egentligen vill jag inte läsa. Ska förklara hur jag tänker. Jag tycker att anorexia är en vidrig sjukdom. Det är en sjukdom som har förstört så många år, och i de värsta fall, hela liv, för så väldigt många. Jag vill inte, vill inte, vill inte ge den sjukdomen tillträde till mitt liv en enda minut. Egentligen. Jag läste en annan bok, skriven om en kär väns kamp, och det tog så hårt på mig. Jag blir skakad, upprörd, ledsen av att tas med på den resa där någon jag verkligen tycker om utsätter sig för extrem misshandel. Det gör ont, så ont och fastnar. I den resan spelar det mindre roll att det blev bra sedan. Att det är friskt rakt igenom ut och in.

Nu är jag i de kapitel i boken där jag gissar att det är som värst och fastän jag lade ner boken igår kväll så har jag fortfarande gråten i halsen. På kontoret, känslan är med mig i jobbet, tankarna på vift. Jag vill inte. Fastän jag försöker framkalla bilderna av glad T i peppglädje på instruktörscykel så kan jag inte. Det är svart, och jag vill bara gråta. Och jag är arg, så arg för att den kan fastna den där sjukdomen, gripa tag, etsa sig fast, manipulera och förstöra – hur den stulit viktig tid helt i onödan, från så fina individer.

Jag är glad för Tessans skull, tacksam att hon är långt ifrån sin sjukdomstid, en annan person men samma. Stark och stärkt. Grattis igen. Du är BRA!

Jag blir ledsen för alla som är i, runt, del av och varit del av ätstörning. Jag hoppas att när jag kommer vidare, till de sista kapitlen, att min klump i magen ska försvinna och att tårarna ska torka. Jag vill inte ge det svarta plats. Jag vill hylla det friska och det glada. Med att jag blir ledsen menar jag inte att det inte ska skrivas sådana här böcker för att “jag blir ledsen då”. Det jag menar är att jag helst inte vill läsa böckerna och historien om de som jag står nära, hur de varit i helvetet och vänt, för att det gör så ont för att de just är människor som står mig nära. det är SÅ jag menar. Ni brukar vara kloka och förstå.

bok1

Foto lånat av författarinnan: Terese Alven

*Jag gillar rosa skrot, men igår funderade jag lite på hur det känns som gymkortsägare att det är event där så ofta. För mig känns det som ofta, eftersom jag har varit på rosa skrot mycket den senaste tiden. Det är ju inte superstort, och att ha ett femtiotal-hundratal personer mingla runt på träningsytan, men som inte är där för att träna skulle vara avskräckande och faktiskt irriterande för mig, i min träning och mitt fokus.

Author

9 Comments

  1. Ja, visst är det en hemsk sjukdom. Viktigt för alla de personer som är där idag, mitt uppe i det, att se att det finns en väg ut. “Kan Terese, kan jag” liksom. Har själv nära vänner som haft aneroxia, och det är svårt att stå bredvid och se på. De där demonerna, de sitter inuti, och det känns hopplöst att inte kunna komma åt dem som vän. Vägen till att bli frisk måste ske inifrån och ut, inte tvärtom.

    Är glad att jag fick prata några ord med dig igår kväll. Du strålar av samma positiva energi i verkligheten som i bloggen! Ha en bra helg!

  2. Den boken ska jag köpa och låta mina döttrar läsa. De är stora nog (15+18)för att läsa om verkligheter som drabbar många.
    Ett viktigt ämne.

  3. Vill tipsa om en inspirerande tjej som också tagit sig igenom den här fruktansvärda resan, men idag kommit ut starkare på andra sidan. Hon heter Maria Cerboni och driver Corpo by Cerboni. Hon har designat smycket Corpo som har en lång och en kort arm och detsamma gäller benen. Syftet är att visa att ingen är perfekt och att är olika och har olika hinder i livet.
    Maria drivs av kampen mot kroppsideal, självskadebeteenden, mobbning och utanförskap och skriver mycket tänkvärt om dessa frågor.
    Mer finns att läsa på http://www.corpo.se
    Tack för en alltid lika läsvärd blogg!
    //Camilla

  4. Det är ett förskräkligt att det finns en sån här sjukdom. Jag är själv drabbad och vet att jag och mina nära och kära lider av det! För min del började jag sluka boken igår (och planerar att fortsätta med den idag). Jag känner igen mig och stärks av att läsa och se att det går att bli frisk från sjukdomen – helt frisk. Det ger mig ork att fortsätta kämpa mot demonerna i huvudet.
    Problemet är väl att demonerna i huvudet borde aldrig ha varit där från början…
    Förstår vad du menar med dina tankar 🙂
    Kramar

  5. Tack för att du kom igår. Och boken var minst lika jobbig som att läsa – men det är bra att inte blunda för verkligheten och se hur många tyvärr mår. Jag hoppas att alla som är sjuka ska bli friska.

  6. Boken var givetvis jobbig att läsa stundtals, men lämnade mig med en varm känsla inombords. Kanske känner du samma sak när du har läst ut den?! Peppad, glad och stärkt!

  7. Hej Sofia,

    Det var trevligt att se dig i torsdags. Jag kände bara att jag måste svara på (även fast det inte är en fråga :)) det du skrev om Event hos oss.

    Vår målsättning på Rosa Skrot är att vara en mötesplats för kvinnor där man blandar träning och “allt” annat i livet.
    Att få äran att ha releasefest för något så viktigt som Terese bok känns helt rätt. Också B.A.B.Y kvällen och de två pressfrukostarna vi haft har “gått i träningen och hälsanstecken”.

    Vi har efter varje event utvärderat hur det har funkat för medlemmarna och om det påverkat och stört dem i träningen.
    Det här är det andra “stora” (med mycket folk) eventet vi har, under det första så stängde vi och bjöd in medlemmarna till mingel. Som utvärdering av torsdagen så är det så vi borde gjort även denna gång. Vi såg att det störde vissa av våra medlemmar och kommer absolut göra på annat sätt nästa gång.

    Vi är glada över att vara en mötesplats för kvinnor/tjejer som brinner för träning och hälsa och jag är övertygad om att vi kan få en fin mix mellan individuell träning och event/mingel där alla trivs.

    Vänligen
    Camilla
    Vd Rosa Skrot

    • Sofy Reply

      Åh vad bra att ni följer upp! Jag tycker det är kanon det ni gör, både eventmässigt och gymmässigt. Att vara en mötesplats finns det ju ingenting negativt med. Det kändes lite som att vi störde på bokreleasen, det var därför jag reflekterade. Det glädjer mig att ni har fokus på alla bitar!

  8. Sylwi La Terra Reply

    Underbar text! Blir mycket berörd av ditt personliga sätt att skriva. Vänligen
    Sylwi

Write A Comment