Det är så konstigt det här, hur min utmattning ändrar karaktär, hur känslig jag är för intryck. Jag är sjukskriven och försöker (och lyckas med) att verkligen släppa allt som är jobb. Eller för att säga det som är sant; jag väljer att till 98% låta bli allt som handlar om jobb och framtid och augusti, september och höst. Då och då kommer kreativa ideér och bilder till mig. Jag ler och säger tack men nej tack, välkommen åter. 

Jag hade mycket oro i kroppen förut, oro och katastroftankar som sakta lugnat sig med distans till jobb och distans till måsten. Jag har pånytt lärt mig verktyg och justerat mina rutiner. När jag själv styr, i semester och med lugn och ro är allt ok. Mer än ok! 

Vad är ångest?

Det som jag i min värld förstått eller lärt känna som stressreaktioner kallas också för ångest. Ångest har jag förut tänkt på på ett jäkla i-landsproblemsätt; typ “ska jag välja att köra benpass eller springa intervaller, gah alla beslut!” eller “baka blåbärspaj till efterrätt eller kladdkaka – vilken ångest!”. Sjukt ovetande. 

Men nej. Mer såhär:

Anxiety is like watching a scary movie, you’re waiting for something scary to pop up but it never does.

Anxiety is like when you’re walking down the stairs in the dark. You misplace your foot and miss the next step. You gut sinks, and you brace for impact. And the feeling stays, for minutes, not seconds.

Så jag jobbar mentalt mot det med medvetna tankar.

  • Ångest kan vara en del av livet eller bara stark för stunden och den har inte makten över mig. 
  • Utmattningssymptomen gör mig ledsen när jag upplever den som intensiv, men stärker min motståndskraft och resiliens på sikt.
  • Jag är och kommer bli OK!

Om hur idag blev en pissig dag av att flera saker lagts på hög.

Många dagar har jag mått hyfsat bra. Haft medvetet mindset och fokuserat på bra grejer. Det som fungerar, det som känns bra, det som är härligt och ljust. Sedan åkte vi från lugnet och nya vardagen i Åre på semesterturné. 

Trondheim var fint

Jag lyssnade på Peder Fredricssons (fina och viktiga) sommarprat och det väckte en rivande känsla i bröstet. En svärta och en rastlös oro som kliade på insidan. En igenkänning som gav en stressreaktion och en vilja att frustrationsgråta eller skrika högt. Litet utrymme att ge utlopp.
Vi har bilat norrut till Trondheim. Sedan ner genom Sverige och brandröken (hemska hemska), haft dagar hos min mamma och pappa och sedan fortsatt till Småland, till svärmors lantställe där vi är nu. Jag har känt en stigande känsla att jag längtar tillbaka. Till lugnet, till egen lunk, till det som är egen kontroll, egna beslut. 

Jag tänker:

  • Jag är arkitekten bakom min hjärnas tankar och bilder, alltså kan jag påverka. 
  • Jag är varken den första eller sista som drabbas av detta.
  • Jag är inte min sjukskrivning eller min diagnos, jag bara upplever det. 

Igår såg jag det senaste avsnittet av Norska “gift vid första ögonkastet”, där en tjej verkligen lider av stressymptom av hela produktionen och situationen. ÅNGEST. Vi som tittar har i flera avsnitt sett hennes ökade stresspåslag och hur hon desperat försöker behålla kontroll i en egenvald men utsatt situation, och inte må bra av det alls tills hon slutligen (äntligen) pausade inspelningen. När jag såg henne var det som att hela min kropp kände det hon kände, oron vaknade än mer och anspänningen blev total. Amygdala på alarm gick genom rutan och min redan aktiverade reptilhjärna som känner stressen av semesteranpassning-syskonbråk-värmeslag-frukostförändring-aktivitetsoverflow sa PING, I feel you sister! Med det i bagaget gick jag in i idag.

Den lilla skogspromenaden som jag fick kämpa hårt med.

Idag har vi gått äventyrspromenad i skogen. Sådant som jag normalt är pepp på men som jag idag har haft enormt svårt med. Jag har fått andas i fyrkant i en mental kamp mot fysiska och psykiska symptom. Haft det som jag förstår heter ångest. På riktigt. Jag har fått skrika tyst till mig själv “det är inte sant det bara KÄNNS SOM SÅ och DET KOMMER INTE HÄNDA ” till min hjärnas frikostiga alarm och bilder. Om och om och om igen.

Anxiety is like getting stuck in a broken down lift. You start to panic and bang on the doors but nothing happens and you have to wait it out.

Min man hade gjort rutten och den skulle vara hemlig. Jag visste ungefärlig sträcka eftersom jag påverkat honom att korta ner den i våra 32 graders värme. Nu visste jag att vi hade 5 kilometer från start till mål, en baggis, såklart. Med olustig känsla i min kropp gav vi oss iväg.

Grusväg i gassande sol och sedan, rätt in i skogen. Det är meningen och byggt för att vara kul för barnen, äventyr! Med koll på karta och kontrollerad form och glass på slutet, men hemligt och gärna lite terränghinder. Våra bestod av snår, myr, berg och tät och torr granskog innan vi till slut kom fram vid en fågelsjö för lunch och sedan avslutade enkelt på grusväg. 

Kanske var det hemligtsmakeriet och bristen på kontroll ovanpå allt det andra som xick mig helt ur balans? Jag vet faktiskt inte, men jag tolkar det så.

Allt min hjärna tänkte var förberedelse för, spaning efter och möjliga olika nivåer av katastrof. Inget kunde jag säga högt. Min hjärna larmade högljutt och envist:

Plötslig skogsbrand! 

Jordgetingbon! 

Ankelbrott vid jämfotahopp. 

Allergireaktioner. (trots att ingen är allergisk)

Kliv ner i grävlingbo.

 Fästingar och hjärnhinneinflammation.

Huggormsbett.

Fall nerför stup.

Och så skogsbrand igen. 

Detta pågick i solgassande värme genom snår, uppför berg, över myr. Andas in i fyra sekunder, pausa, andas ut i åtta. Upprepa. Det är bara stressreaktion, det är inte på riktigt! Det är inte sant det bara KÄNNS SOM SÅ och DET KOMMER INTE HÄNDA ” 

Jag tänkte också:

  • Jag är en lugn person som ibland känner andra känslor.
  • Alla kämpar med något och just nu kämpar jag med det här, som jag kommer ta mig ur. 
  • Alla har bra dagar och sämre dagar och imorgon är en ny dag! Jag accepterar att jag får kämpa hårt just nu.
  • Jag kan styra hur jag tänker och jag kan välja hur jag reagerar.

Efter firande av äventyrspromenadens slut tog vi bilarna hem igen. Till det kanske instagramvänligaste huset i Småland med sjön 200 meter bort. 

På väg ner mot vattnet med flipflopens taktfasta hälglapp fick jag så en stund för mig själv. Bakom solglasögonen lät jag tårarna rinna i exakt två minuter. Sedan simmade jag ett långt varv i sjön, lät de andra vuxna deala med badvaktande och sorterade tankarna som blev till detta blogginlägg. Gårdagens korta löptur med insprängda 5 x 1 min intervall blev inget men detta ville jag dela med dig.
Idag var en dålig dag. Idag är snart slut. Jag kan se pusselbitarna. Att jag speglade mig i andra så att det drabbade mig, satte igång grejer i mig. Att jag är stresskänslig bakom semesterlunk. 

Jag går och lägger mig med känslan av att jag ändå vann. Det blev ingen hyperventilering i skogen, jag kunde andas igenom kaoset av tankar. Servera macka och vatten, peppa små ben, bära ryggsäck. Utan egen entusiasm och i fullt krig inombords, men jag vann. 

Idag var både ett stort steg bakåt i min rehabilitering och två steg fram. 

Och sexåringen som lärde sig simma utan puffar igår var jag faktiskt inte orolig för att hon skulle sjunka alls under eftermiddagens 345 simturer. Det i sig visar ju hur superkorkat det här katastroftänksystemet är. Grävlingsbo vs nyfunnen simkunnighet liksom. 


Ps. Saknar du träningspass? Leta lite i arkivet. Det kommer nya snart, var så säker, i takt med energin och lust och kreativitet. 

    13 Comments

    1. Tack för att du delar med dig av dina mörka stunder! Också din ångest går igenom min skärm, men jag väljer att se det som att delad ångest är en lättare börda att bära – hoppas att du också kan se det så.

    2. Åh, jag känner så med dig!!
      Jag har tänkt lite samma som du, och nedvärderar mina egna tankar och känslor. Har inte haft riktigt samma kraftiga reaktion som du fick idag, men ändå varit bra på att tänka att ”jag är bara lite trött nu”, och ”det är bara lite mycket nu”. Inte förstått att det jag känner är det andra kallar utmattning.
      Hörde/läste/såg (minns inte riktigt var) ngn pratade om att man ibland kan behöva ”semester från semestern”. Inta alla. Men en del. Och insåg att, ja, jag är en sån som behöver det. Det jag behöver för att må bra, varje dag, är ensamtid. Och på semester med man och två barn, och allt man vill göra och måste ha ansvar för, blir det ofta svårt att få till.
      Hoppas du hittar din semesterbalans, på samma sätt som du verkar hittat fram till ett fint vardagslunk!
      Varm kram!

      • Ja, det är högt tempo eller i alla fall mycket intryck. Att återhämtning behövs tar ju inte semester. Samtidigt skönt tycker jag att jag mår stegvis bättre men idag blev påmind om att det är ett fortsatt jobb att välja och göra sig frisk. (kbt). Ta din tid! kram!

    3. Jag har också märkt att jag är extremt känslig för VAD jag tar in. Jag blev faktiskt lite förvånad/överraskad. Inför sommaren hade jag köpt en massa böcker. Jag älskar böcker! I vardagen lyssnar jag mest ljudbok då jag spenderar många mil i bil, men på sommaren är tjänsteresorna färre och tiden med en riktig bok finns på ett annat sätt. Jag hade köpt en blandning av deckare (svenska kriminalare är min absoluta favorit för avkoppling) men även lite ledarskapslitteratur, biografier och så “Hjälp jag är utmattad”. Vi har måbra-tema på mitt jobb i år och som HR-chef så är det jag som leder arbetet på en övergripande strategisk nivå. Bra med mera input i detta ämne tänkte jag när jag köpte boken. Så började jag av någon anledning läsa den på min semester (fråga mig inte hur jag tänkte men jag var väldigt pepp på den). Märkte efter en stund under parasollet hur min puls hade gått upp, hur jag fick en olustkänsla i magen, hur min hjärna gick igång och verkligen spann jobbtankar på hur jag skulle kunna använda mig av de här nya intrycken till att skapa hälsosammare förutsättningar för våra 2000 medarbetare. Efter någon timme insåg jag att den här boken inte var lämplig för mig att läsa på min ledighet. Jag var inte ett dugg avkopplad utan så uppvarvad att jag snarare gav mig själv ohälsa, än input till att jobba förebyggande med att skapa förutsättningar för andras hälsa. Jag ville fortfarande läsa vidare men insåg att det inte var läge. Jag fick lägga bort boken hur sugen jag än var. Den ligger fortfarande till hälften oläst i min bokhylla och där får den ligga tills jag är redo. Istället har jag huggit in på traven av nya deckare och kommer i ett helt annat mode av det. Tydligen blir jag lugn av mord och elände (?!) när jag vet att det är hittepå, och kan fly till en annan plats där hjärnan inte behöver tänka på något annat än fundera på vem som är mördaren eller om hen kommer att åka fast.

    4. Du beskriver dina känslor och tankar på ett fantastiskt sätt.
      Jag har aldrig varit där själv och därför känns det nyttigt att få ta del om vad som händer inombords, för att som utomstående kunna förstå de som drabbas. Jag vet att det förmodligen är olika för alla men berättelse som dina gör att jag får större förståelse när jag möter andra som drabbas av utmattning.

      Ta hand om dig fina du och gör det du mår bra av.
      Kram

    5. Jag har aldrig varit där jag heller men jag hoppas att du återhämtar dig och hittar energi för hösten och vintern! Sköt om dig och ha en bra vistelse!

    6. Känner igen mig själv så otroligt mycket i det du skriver då jag själv varit där i liknande situation i livet. Passar på att skicka en massa kärlek och styrka till dig. Kram från mig 🙂

    7. Tack för ditt fina inlägg. Hoppas att simturen hjälpte lite och att andra saker hjälper dig på längre sikt. Tänk inte på oss, dina läsare, mer än du har lust med. Riktig lust! Vi slukar allt du skriver med stor glädje, men klarar av att du försvinner åt ditt eget håll ett tag, om det skulle vara det du behöver.

    Write A Comment