Måndag med strålande solsken och ljummen vind. Jag har nyss kommit hem efter att ha spenderat 1,5 timme på en stenhäll rätt ut i skogen från det lokala motionsspåret. Det låter som att det var härligt, men det var det inte. Det var mestadels snorgråt och hjälplöshetskänsla faktiskt. Jag låter det få vara så och kanske behöver all skit liksom få bubbla upp och komma ut lite mer otämjt, nu när jag ändå på riktigt insett att jag inte kan ha det såhär längre och att det är en väldigt ohärlig plats jag hamnat på men försökt ducka?

I eftermiddag ska jag träna fyra av mina fantastiska kunder. Jag har ändrat i mitt schema så att jag jobbar i stan en dag i veckan istället för tre, vilket kommer ge mer tid för det som kommer få mig att må bättre. Jag vet inte vad du har för tankar om att må som jag mår i stort. Det var flera av er som skrev så fantastiska kommentarer, på bloggen och på instagram har jag fått ett överväldigande stöd och det är både så ledsamt och lite skönt att det finns fler som har haft det som jag säger att jag har det. Det vill man inte. Men att det kommer mail. Facebookmeddelanden. Instagramdirektmeddelanden. Tårar då med, men av omtanken. Vännerna som slängde sig på sina telefoner.

Ändå. Jag känner på ett knasigt sätt att jag måste försvara eller förklara att jag kan jobba. Med andra människor till och med! Jag har absolut energi att ge i mötet med mina kunder. Jag har min kunskap och mitt tänk och kan glädjas med dem i deras framgång och pusha eller bromsa och ge kraft till dem. Det är bara mig själv jag inte riktigt når fram till. Det är känslan av att vara ensam och en knappnål i ett hav. En fysisk high five är då något tämligen underbart och kommer vara bra för mig, i en koncentrerad dagsdos. Måndagar.

Såhär blev det – sättet jag tar dig vidare med i bloggform. Jag vet knappt inte själv vad eller hur men jag tänker att jag nog ska göra såhär lite mer. Sätta mig och bara skriva det som kommer ut. Publicera eller spara som utkast.

Author

9 Comments

  1. Jag hade en riktig svacka förra vintern. Allt kändes grått och hopplöst, men jag lyckades inte riktigt förstå varför. Jag kom på en massa grejer jag var ‘tvungen’ att förändra för att må bra.. jag tjatade på min stackars man om att vi skulle flytta till hus (inte alls läge för oss ekonomiskt eller praktiskt just nu), eller ÅTMINSTONE en hund. Jag tjatade så om den där hunden att jag faktiskt på riktigt satt och grät av ilska och hopplöshet mitt i alla hundgräl. Jag förstod inte riktigt att det inte var bristen på hund som gjorde att jag mådde dåligt. (Ja, jo, jag är vuxen. Och van djurägare. Jag borde veta bättre.)

    Tillslut bestämde jag mig (precis som du) att ge mig själv mer utrymme för det som faktiskt får mig att må bra, men på en nivå där jag orkade. En utomhusaktivitet om dagen skulle det bli. Det kunde dagsvandring i Tyresta med ryggsäcken fylld av ved, med efterföljande utemiddag i översnöat vindskydd – men det kunde också vara att gå av bussen ett par hållplatser tidigare och gå den fina vägen längs vattnet hem, eller att bara ta en kaffekopp på balkongen insvept i en filt. Nivån var inte så viktigt, det viktiga var att det blev och att det blev för min skull.

    Det vände faktiskt. Inte på en gång (det har nog tagit lite längre tid än vad jag vill erkänna), men nu känns allt så enkelt, inspirerande och tryggt som man vill att det ska vara.

    Vad vill jag säga med det här då? Förutom det uppenbara (det blir bättre), så vill jag säga att det måste vara OK att vara glad även om man är ledsen – både i arbetet och i livet i stort. Men bara för att man kan vara glad i stunden betyder det inte att man inte har blivit av med rätten att kalla sig ledsen. Det får gå upp och ner, och det är OK. Och man måste få anpassa livet till vad man mäktar med.

  2. Vi är många som varit och/eller är där du är nu. Och ja, det är sorgligt i sig och ett tecken på något slags fenomen som jag inte kan uttala mig om. Däremot kan jag säga att man kan och får hitta SITT sätt tillbaka. Beroende på vad man trivs med, vilken sorts person man är, vad för sorts jobb man har osv. Den här gången har jag tackat nej till sjukskrivning men haft en väldigt öppen och tydlig dialog med min chef som är okej med att jag jobbar lite när och var jag vill. Mycket hemmajobb har det blivit när jag inte lyckats ta mig ut i världen men rutinerna och arbetsuppgifterna vid datorn har ändå känts trygga. Nu börjar det bli bättre, även om det fortfarande inte är bra. Och kanske är det märkligt att jag ena dagen kan studsa runt på jobbet och smajla mot alla och nästa dag inte ta mig ur sängen. Eller så är det inte så märkligt. Kanske snarare ganska normalt.

  3. Det är bra för både dig och samhället att du gör saker som gör dig glad då du orkar! Och även att bryta ihop mellan varven…. Då blir man frisk snabbare. Man blir inte frisk av att bara stirra i taket. Men jag förstår fullt ut. Folk kan tycka att eftersom jag ser extra pigg ut pga färg i ansiktet av mycket utevistelse vid sjukskrivning så kan jag väl inte vara så sjuk ändå…..Som att hudfärg och fräknar speglar tankar och känslor. Men de flesta är så himla mycket mer förstående och fina än man kan tro tycker jag. Man får mycket tillbaka genom att vara öppen. Och ger mycket också!

    • Sofia Reply

      Tack M! Det här är verkligen en känslovåg, som du säger – transparensen ger mycket fint! Hoppas att det ljusnar för dig!

  4. Jag har inte varit i din sits, bara stått vid sidan om och försökt stötta och det är inte heller lätt. Du beöver inte försvara vad du mår bra av att göra och inte eller vad som är lagom mycket. Det är bara du som kan känna det och alla är olika. Det kan dessutom vara mycket olika från dag till dag. Pepp och styrka till dig!

  5. En gång för länge sedan drev jag också eget i hälsobranschen. Det var långt innan sociala medier och så som världen ser ut idag, jag var lite drygt 20, nyutexaminerad friskvårdskonsulent, diplomerad massör och med ett gäng timmar instruktörsutbildning i olika gruppträningsformer (och flera års erfarenhet av att ha instruerat på gym och i gruppträningssalar) när jag drog igång. Precis som du satt jag på ett gäng nycklar och verktyg både för mental och fysisk träning, och borde således ha varit mycket välutrustad för att ta hand om min egen hälsa (kan tyckas). Jag hade hoppat av en universitetsutbildning till lärare och “skolat om” mig för att jobba med detta som jag trodde var min dröm. Det kanske det också var, kanske var det bara ett gäng olyckliga omständigheter som efter några år sammanföll och vips var jag i en situation där jag så mycket kan känna igen mig i det du beskriver. Jag tappade lusten och jag hade inget driv i det jag gjorde längre. En dag stod jag där och hade separerat, och därför flyttat från vårt hus, våra hästar och våra hundar för att starta upp ett helt nytt liv, och en flytt tar så oändligt mycket mer energi än en kan tro. I huvudet snurrar medvetna och omedvetna tankar både natt och dag, och jag borde nog ha haft större respekt och förståelse för hur jag skulle påverkas av det, vilket jag inte hade. Jag gav inte mig själv tillräckligt mycket andrum för att hantera alla stora processer som pågick i mitt liv, och det gjorde helt enkelt att jag tappade sugen att helhjärtat och närvarande driva mitt eget företag vidare. För mig blev lösningen att ganska radikalt helt byta bana. Jag lade företaget vilande och behöll bara några få fasta uppdrag som jag hade kontrakt på, och sedan tog jag ett heltidsjobb (vikariat) på en fabrik i fyra månader. I stället för att jobba med människor, att få dem att må bra (för hur skulle jag kunna göra det när jag själv mådde skit, kände jag), så var det löpande-bandet-jobb och många timmar per dag som jag kunde ägna åt att bara fokusera på mig själv. Efter ett ganska kort tag så vaknade det där drivet och engagemanget i mig igen. För min del blev det helt nya vägar och oplanerade utbildnings- och karriärspår, det liksom bara föll på plats lite av sig själv efter ett tag, men jag har fortfarande min firma registrerad hos Bolagsverket även om det är många år sedan jag faktiskt bedrev någon verksamhet i det, så vem vet, kanske hoppar jag tillbaka på den där banan någon gång i framtiden.

    Så vad vill jag egentligen säga med det här då? Jo, jag vill skicka lite pepp såklart! Jag tror att mycket av din energi går till flyttprojektet, och att det kommer att lätta när ni är på plats. Have faith. Genom att berätta att jag bytte bana vill jag inte säga att du nödvändigtvis ska göra det också, men OM du skulle landa i det så vill jag säga att det inte är ett misslyckande, tvärtom kan hur många nya dörrar som helst öppnas. Återigen, have faith oavsett vad du väljer. Och så har vi det här med “att man borde veta bättre” när man sitter med alla verktyg på hand, jo visst, men det betyder ju också att man vet exakt vilka signaler man ska ignorera… Been there done that, och du behöver inte förklara eller rättfärdiga att du kan eller orkar att jobba. Det gjorde jag också, bara det att för min del blev det viktigt att jobba med helt andra saker, och det var inga som helst problem. Jag var inte sjuk, jag hade bara inte drivet på plats. Jag hade tappat mitt varför och jag kände mig plötsligt väldigt ensam.

    HAVE FAITH <3

Write A Comment