Att vara mamma. En så nära, nära, nära viktig med kunskap om allt och svaret på frågor. Lösningen och tryggheten, den stadiga klippan. Fixandet, ordnandet, planerandet, styrandet.  Det kunde jag tänka mig till. En sådan mamma har jag haft. Har. Bästa sorten, som gett kärlek och frihet och “flytta, du har fått chansen!” och som jag ringde till och fick tvättinstruktioner av på distans.

Att jag är en mamma nu. Som mina två små  ropar på när det kommer blod, tårar och världen är orättvis (om det inte är jag som är orättvis) och den de mumlar efter på natten. Lägger en kind mot, en knubbig hand, en galoppsprint plus kram på en skolgård. Det har jag lärt mig, att hon är jag. Däremot.  Att jag kommer vara ett telefonnummer med ordet mamma som bärare när ni är äldre, tonåringar, vuxna. Fortfarande obegripligt.

Att vara mamma, en nära och viktig funktion, det hade jag räknat med, det där att ta rollen som planerar, fixar, löser.

Men den obeskrivliga kärleken och känslan av att av er kan jag aldrig få nog, själva grunden i mig för att okomplicerat vara tryggheten, lösningen, ordnandet. Den har jag kanske först nu börjat förstå. Inte att jag gör det av förväntan, för att jag är mamman, utan för allt jag får. Hur ofantligt stort det är. Att få vara någons mamma. Att ni är kritan som målar min himmel blå. Tack.

Author

3 Comments

Write A Comment