I Flyinge går det nog en häst på varje människa. Minst. Jag spenderar helgen här och har både hunnit med att ta ut och in från hagar, se Hubertusjakt, och nu nyss räknat in snygga fyrbentingar på en pressande snabbdistans genom och runt Flyinge Stuteris ägor.
Jag skulle bara springa. Sen när jag väl börjat tänkte jag att eftersom jag ändå ska springa kort kan jag lika gärna springa snabbt. Så snabbt jag nu förmår.
Koll på klockan och jag höll då runt 5.10. Bra för den första kilometern. Rätade upp mig lite, tänkte teknik och öste på. Efter tio minuter var det jobbigt. Tungt i lungor, kroppen jobbade på i pressat läge. Började som vanligt att förhandla med mig själv. ”okej, tre kilometer i detta tempo (4.53) – sen kan jag sänka farten om jag absolut måste”. Det här tricket är mitt bästa, prova det nästa gång du springer snabbdistans!
Tre kilometer kom och gick. Det var absolut apjobbigt, men istället för att sänka farten klarade jag att öka lite till. Det mesta var ju gjort och ju längre jag sprang i denna fart desto snabbare skulle den pressande snabbdistansen vara över. Och ja, visst kunde jag sänka farten, men det var inget absolut måste. Kanske efter fyra kilometer? Jag testar! Fyra kilometer. Farten ökade, metrarna blev färre. Den sista kilometern är det alltid bara att kriga på! Detta vet man ju sen gammalt. Man stannar inte förrän man absolut måste. Och vid det här laget stannar man när man är klar.
Tvärstoppet var ett faktum vid 5 kilometer, lungorna kämpade för att syresätta musklerna, det dunkade i huvudet och svetten rann. En genomsnittsfart på 4.50 blev resultatet på kvällens runda och ett rejält kliv framåt för min löpning som den är just nu. Och faktiskt – en bra uppvärmning för att göra armhävningar! Dagens program hittar ni om ni scrollar nedåt. Vi är på dag 3 i vecka 1. Missat utmaningen? Läs ikapp och häng med!
Eh ja. Det bor fler fyrbentingar i Flyinge. Som som synes gör sitt bästa för att sticka ut.