Ränneslättsturen 2012. Här kommer min racereport:
Noll nervositet innan loppet. Sugen på att cykla och lära känna nya Ducati 1029 bättre. Starten gick och alla drog iväg. Jag tog det lugnt med flit och ganska snart befann jag mig med jämnstarka cyklister. På första skogsslingorna blev det lite kö/trångt men inte farligt. De första två milen flöt fint, jag var pigg och cyklade med både tjejer och killar. Cykeln vann mark bra, gick stabilt över rötter och jag hade riktigt kul!
Mellan två och fyra och en halv mil hade jag min bästa cykling någonsin. Varken piskande ösregn eller lerstänk i ögonen påverkade negativt (men jag måste fixa ett par glajjor för framtiden). Jag tog beslutet att gå loss från klungan med två tjejer jag cyklat med och hakade på ett gäng grabbar. Terrängen var blöt. Det sög under hjulen men stigarna var lagom utmanande eller om det var greppet och balansen som var bra. Vi öste på, gick i tuffa backar men cyklade i bråtig terräng. Jag imponerade på mig själv i att våga och hålla fart. En mäktig känsla. Fatta att jag fick hojta ”kommer på vänster sida” och köra om!
Vurporna: fyra tror jag. Två vältningar där det var som mest geggigt. Några gick, andra cyklade så långt de kom. Jag hann inte få ur fötterna när min fart avstannade i dryga decimetern svart lervälling och jag landade mjukt och sjönk ner med hela låret. Schmack liksom. På en smal uppförsstig kom en jättesten jag inte såg, förrän jag hade ramen i grenen och kved. Så jävla ont. Det var nog en till för jag har skrapsår på vänster vad, men minnesbilderna är grumliga.
Det var långt mellan vätskestationerna. Mycket längre än på Lida, och här fanns ingen köpt langning. I ryggfickorna hade jag tre gels och en liten bar, på cykeln 700 ml sportdryck och 500 ml vatten. Vattnet var svårt att komma åt då flaskorna sitter tight. Vid sista depån med ca två mil kvar var jag rejält trött. Min sportdryck var i princip slut och jag hade tryckt i mig gel, därför stannade jag vid bordet för vatten. En funkis frågade om jag ville få flaskan som var tom fylld och jag sa ja. Misstag eller ej, men jag bad om sportdryck varpå funkisen gick för att fylla min flaska. Och där stod jag och kände mig redo att cykla vidare. Det tog väl någon minut eller två. Dyrbar tid!
Under lång tid hade jag inte sett en enda tjej men nu passerade två. Total frustration. Jag hängde på i några kilometer men tvingades släppa då jag var för trött för att hänga kvar. Strax kom två tjejer till som jag hängt av tidigare. Med någon mil kvar till mål åkte de om och länge var de sådär retligt inom synhåll men omöjliga att nå. Någon hade visst börjat tävla…
Efter två bad i lervälling började mina lätta växlar på nedre drevet kärva. Det lät sådär jobbigt och kändes som att kedjan kunde hoppa/gå av när som. Typiskt, eftersom det var mycket uppför. Jag tappade en del energi på att oroa mig, växla upp, växla ner, växla upp och cykla på fel växel. Precis när orken började sina som mest kom en räddande tweetare! Ingo cyklade om och jag hejade på (vi hade twitterkonverserat outfits och cykelfärg innan). Vi gjorde en utlovad high five och han peppade mig i flera kilometer. Jag slet och hängde i.
I en nedförsbacke med tre kilometer kvar kom en tjej dundrandes och blåste förbi. Jag tänkte ”men nej, inte en till” och sen växte hornen i pannan. När hon fick stopp och klickade ur en fot i bråten en stund senare styrde jag till höger, tryckte på allt jag kunde, höll farten uppe och kom runt och uppför. Därefter bara öste jag. I med tyngre växel, ingen broms utför och balanserade på leriga smala stigar mot mål. Jag tittade bakåt först på långa serpentinupploppet, såg att jag hängt av henne och då kom känslan ikapp. Jag slet hårt men log tacksamt mot publiken. Höjde en arm.
Två meter efter målgång kastade jag mig av cykeln och kröp under avspärrningen. Prinsen sa wow och bra. Jag sa inte mycket. Andades, fick inte luft. Låg en stund. Fick banan och vatten och orolig funktionärsblick och ”oj hur mår hon”. Sa att jag behövde ligga ner en stund. Trött.
Kollade klockan och var nöjd med insatsen. Medelpuls uppe kring 85% i 4.37 sliter. Några få kilometer rullade det lätt, resten tungt och lerigt. Fick frossa. Pirrningar och domningar i kroppen. Låg kvar en stund till och försökte lugna kroppen. Efter ca 15-20 minuter reste jag mig och vi började promenera mot parkeringen. 30 meter senare tvingas jag sätta mig igen. Andningen tyngre. Två sjuksköterskor har uppmärksammat min kamp, kommer fram och ger mig filt och sitt lakritsförråd. Prinsen matar med kexchoklad. Tio minuter senare är jag människa igen. Sliten, men i kontroll.
Vid bilen skämtar jag om att det är bättre att vägga två meter efter mållinjen än 200 meter före. Det gäller än! Jag sov två timmar när vi kom hem eftersom jag mådde för illa för att äta den färdiga middagen. Vaknade som människa igen, varm som en kamin såklart. Nöjd över förmågan att maxa.
Resultatet vänner: jag kom inte sist i D30! 9 av 11 i den klassen, och hade kommit 4 av typ 12? startande i motionsklassen. Oh happy day!!!