Race Report Åre extreme challenge 2017 - uppochhoppa.se

Jag deltog i Åre Extreme Challenge 2017 som del av ett mixed lag, vi var alltså tre som delade på etapperna paddla – springa – cykla. Min etapp var cykling och här kommer min race report!

Tävlingsdagen lördagen den 1 juli kom med högsommarvärme och svag bris. Det var fantastiskt fina förhållanden för tävlingen som har kommit att kallas “den längsta dagen”. Jag har cyklat cykelsträckan förut, i ett damlag 2015, och kommer då och då referera till och jämföra med den tävlingen.

race report are exxtreme challenge 2017

RACE report åre extreme challenge 2017 i korthet:

Träna bättre och du orkar mer! Det var roligt men jag hade inte så mycket att ge. Att tävla var inte att tänka på, jag fokuserade på att masa mig framåt i stekhet värme. Krampkänning med 1/3 del kvar av loppet. Utpumpad men glad i mål. Samma kväll bestämde jag att nästa år kör jag hela långa dagen lång, inkluderat paddling och löpning. Man återhämtar sig tydligen snabbt från dubbelkramp i målfållan!

are-extreme-challenge-race-report-2017

Frisk och kry, men tränad för uppgiften?

Vi börjar med hur status var. Det går inte att bedöma eller tänka kring en tävlingsprestation (?) ett genomförande, om man inte vet något om vad som ligger till grunden. Vad som hänt innan. Jag gick in i tävlingen frisk och kry efter att ha vänt en förkylning tidigare i veckan. Inget knas med kroppen. Bra!

Att jag skulle köra ÅEC blev klart i maj, ganska exakt två månader innan race. Egentligen för kort tid, särskilt med tanke på att jag inte under vintern gjort tyngre konditionstränande träning. Å andra sidan är cykel 3 mil inte jättelångt. Efter ytterligare några veckor (ja…oklart vad jag väntade på) fick jag in cyklingen hyfsat bra i min träningsplanering och hann med ett 10-15 tal cykelpass.

Problemet: Ingarö är inte Åre. Backar här är kortare än backar där.  Jag tränade förvisso specifikt för uppgiften att cykla uppför, vilket man gör extremt mycket under cykelsträckan från Huså till Åre torg, men jag cyklade

  1. för kort tid och
  2. för korta backar.

Fastän jag cyklade backintervaller hann jag återhämta mig på vägen ner och fick aldrig i träning slita i närheten så hårt som jag fick på tävlingsdagen. Jag kom dessutom till Åre utan långpass (i tid) i benen. Dumt, men sant. Att träna 2,5 timme hårt (eller lugnt) har varit klurigt att få till i min vardag, så är det bara.

PADDLING, LÖPNING, sedan cykling, 23 mixed-lag till start.

Min man A var lagets paddlare och A’s jobbarkompis Jonas var vår löpare. A är en duktig paddlare med ungefär samma träningsutmaning som mig gällande långa pass och även Jonas är småbarnspappa. Ingen hade några direkta förväntningar på någon annan, det var kul och bra. Jag har dock alltid – alltid (knasigt) en slags känsla av att “hamnar man på övre halvan av startfältet är det ju godkänt”.

Tävlingen som helhet – hur var den?

Scott Cole och Henrik Weile arrangerade årets race som var tävlingens 21:a. Grymt bra insats tillsammans med alla fantastiska funktionärer.  Saker som var helt fenomenala: Så fin stämning, bra inramning med events runt om, snygga och roliga före och efter cermonier, tydlig banmärkning. Toppenjobb! Jag vet ju själv hur det är att rodda event, hur mycket som ska gå  rätt och som kan gå fel. Om jag får önska något vore det speakers vid växlingsområdena, för bättre koll på själva tävlingen. Liten detalj, bland så mycket som var suveränt. Hatten av grabbar, så BRA jobbat!

Efter att A paddlat låg han 7:a, på toppen av Åreskutan och i mitten av löpningen låg vi 9:a och efter att Jonas sprungit klart och växlade till mig låg vi 6:a. Vilka fantastiska insatser. TUR att jag inte visste det där med siffrorna ändå, då hade jag fått prestationsångest!

Cykelsträckan från huså till åre torg

Vi hade inte någon race-app igång så vi visste inget om hur vi låg till eller när det närmade sig växling. Lärdom, även om jag förvisso inte har täckning i Huså ändå, så oklart om det hjälpt. Det är ganska svårt att vara laddad och på g när man inte vet om det är 30 sekunder, 5 minuter eller 20 minuter kvar innan växling.

När Jonas kom springande satte jag tidtagarchipet på mitt vänstra ben och drog iväg. Precis innan hade ett annat mixedlag växlat och efter en kort tid var jag ikapp och låg i rygg. Hon cyklade starkt och jag låg bakom, kände mig pigg men oroade mig att jag gick ut väl hårt. Efter några km på lättare grusvägar svänger man av till höger in i skogen och på skoterled och här börjar det blöta. Sankmark gör det omöjligt att cykla, det är släpa och gå som gäller. Blött och lerigt, skorna sjunker ner till vaderna om man har otur och det suger energi.

Uppför och mer uppför

Efter en stund på myrmark blir det singletrack och uppför. Uppför och uppför och mer uppför följt av nerför och mer uppför. Jag var varm, började ta energi tidigt men kände frustrerat orken tryta. Den starka tjejcyklisten drog iväg och jag kämpade på och gick långa sträckor i de blöta uppförsbackarna. 2015 cyklade jag uppför nästan hela vägen, 2017 gick jag mycket. Note to self: Träna på att hoppa på cykeln, god påhoppningsteknik sparar energi.

På få ställen stod det glad publik, så roligt att få lite pepp. Eftersom jag precis börjat min dag kom jag ikapp flera av de som varit igång sedan morgonen. Med tunga ben med kramp kämpade de i den blöta terrängen, jag försökte peppa och heja. Vi var en liten trio som höll ungefär samma tempo, som peppade lite och varnade för diken/hål och tipsade, håll höger etc, härlig hjälpsam stämning. Fram till Fröå gruva var jag ganska trött, då har man cyklat ungefär hälften. Jag tog energi och blev lite piggare på den platta grusvägscyklingen fram till Björnen. Här kunde jag till och med tänka tanken att det var vackert, men också inse att jag absolut inte var förmögen att tävla, bara genomföra.

Via Björnen in till Åre torg

Längdspåret vid Björnen var vattensjukt något så in i…. det liksom gungade under hjulen och vi svor. Upp till vägen  strax ovan längdcentret där det är nära hemma och sedan långa, långa, superlånga (ni fattar att den är lång va?) grusvägsbacken upp och in i skidområdet. 2015 cyklade jag med tryck här, i år gick jag stora delar. Inte pangben och inte panglungor. Seghet deluxe. Till slut kommer man till skidområdet och får gå/cykla på vattensjuk myrmark ner till skidtransporten, där är det utför och tungan rätt i munnen. Mer energi in och så cykel genom kohagen på skrå, den där jag fick vända på  träningspass tidigare i veckan. Trötthet deluxe och så kokande varm!

En ängel med vattenslang

Man kommer fram strax innan Tott hotell, får cykla mer uppför och sedan på platten genom del av ett villaområde. Här var en ängel ute med vattenslangen och ja tack – jag fick kallt vatten i nacken och på hjälmen. Jag var så varm i min svarta hjälm och hade tankar på värmeslagskollaps nära, givet storys på temat under försommaren i min närhet.

Klättra uppför – downhillbanan ner

Sista biten av ÅEC-banan är så himla utslagsgivande. Har man krafter här kan man avancera, är man slut kan man behöva stanna. Tänk dig grusväg uppför slalombacke och du har sista biten, sedan downhillbana ner och så en halv kilometer in till Åre torg med avslut uppför. Precis i starten av stigningen stod prinsen och hejade när jag cyklade på näst lättaste växeln, och jag orkade inte ens bli glad.

I grusbacken upp stekte solen och vi var ett sargat gäng som släpade oss uppför. Jag hade haft krampkänningar i båda framsidorna av låren sedan kohagen, något jag konstaterade förvånat. Senast jag hade kramp var väl någon fotbollsturnering i tonåren med massa matcher samma dag. Det gör ont förresten, att få kramp. Jag kunde hålla tillbaka det vid just känning och släpade mig sakta gåendes uppför. Tyckte mer eller mindre att ha med mig i ett lag var lika med idioti och kände mig pinsam. Tog av mig hjälmen för att lindra värmeslaget i huvudet. Nästan uppe kom kompisen M bakifrån, med pangben, glatt hojtande. Jag tog på hjälmen och hade bara ett trettiotal meter uppför kvar, satte mig på cykeln och motade bort krampen igen. På platten tog jag tre djupa andetag innan jag svängde ner i downhillbanan.

Serpentinsväng på serpentinsväng och för första gången på länge hade jag flow och glädje. Jag vågade släppa på lite och kände glädje att tekniken satt när jag tittade genom svängen och cykeln flöt med! Wihooo! På platta asfalten in mot Åres centrum dundrade ett duo-herrlag fram och om mig, ett litet tag hade jag rygg men fick ge mig. När jag vände uppför från tågstationen var jag extremt lättad. Snart skulle det vara över! Cyklade hela uppförsbacken på superlåg växel men med så mycket tryck jag hade kvar. Det gick inte fort och jag hade ryckande krampande lår som signalerade att nu får det faktiskt vara nog!

En klassiker kommer det bli, historien om stackars nr 117 som fick kramp ett trettiotal meter före mål. Speakern Jesper (kul kille, duktig på sitt uppdrag och styr äventyr i Åre till vardags) gick ut med en cola till kämpen och kollade läget. “Jag får tyvärr inte hjälpa dig för det är emot reglerna, men jag ger dig lite cola, kämpa på, snart målgång”. 

Not my pridest moment – kramp i målfållan

Två centimeter, eller nåja, kanske meter, efter mållinjen satte jag ner fötterna. Två ben som båda protesterade och krampade ihop. Jag rasade ner och någon tog tag i cykeln, sedan låg jag där och quadriceps-stretchade med ett gäng andra superslitna tävlande och ropade aj och aeehhhhjjjj och var allmänt miserabel.

Not my pridest moment. Tre mil cykel satte mig där, många av de andra hade ju i alla fall också paddlat och sprungit sig till muskelspasmerna. Tack till snabba och grymma funktionärer med vattenslang i målfållan, kallt vatten på muskler och huvud gjorde gott! Efter en stund fick jag styr på benen och kunde stappla bort från målet med mina två glada lagmedlemmar som var fräscha och utvilade.

Fina bloggläsaren Kia skickade mig dessa bilder strax efter jag stapplat iväg. Ni ser ju – total trötthet.

Hur gick det då? Ge oss resultatet!!!

När jag försökte samla mig kom jag hela tiden till den känslan att jag bara hade genomfört. Det fanns inte på kartan att jämföra min fart eller brist på fart under tiden längs banan, inte heller hade jag haft chans att svara upp mot något som någon annan gjorde. Jag gjorde helt mitt eget lopp 2017, obrydd om andra på grund av trötthet. 2015 tävlade jag hela vägen och sista tredjedelen av loppet befann jag mig i en stenhård medaljfight om silvret. Som jag vann genom total krigscykling uppför den backe jag nyss släpat mig i sakta gång uppför, utan cykeljhjälm för att svalka mig. Det var en tyngre bana i år, det säger alla, men det kändes väl tungt alltså. Bristen på långpass var extremt synlig.

Laget låg alltså 7:a efter paddlingen, 6:a efter löpningen och i mål kom vi 8:a. Klart på övre halvan av 23 lag så det var godkänt enligt den där konstiga hemmasnickrade teorin om rätt halva. Jag tog ut absolut max av det jag hade att ge på dagen, men hade velat ha så mycket mer! Det saknades stuns i benen, tryck och pangpang både i muskler och i lungor. Ändå. Jag är nöjd. Nöjd med att det som fanns att få ut gick att ta ut. Nöjd över glad stämning och säker teknisk cykling. Nöjd över peppig laginsats och en härlig helg!

Roligt? SÅ. HIMLA. ROLIGT! Det här gör jag om, och så adderar jag 18 km paddling, 15 km löpning och behåller 31 km cykel och sätter en bra träningsplan. Nästa år kör jag alltså hela ÅEC. och jag gör det tillsammans med Johanna. Jag har ju ett helt år på mig att träna!

 

Author

10 Comments

  1. Så himla härlig och rolig läsning!! Vilken galen bansträckning! Och jag blir sugen på att köra!😊
    Grattis till en grym prestation!!

  2. Härlig läsning och stort grattis till en fin prestation. Jag ska också köra hela Åec nästa år. I duolag med en kompis. Har ingen aning om vad jag beger mig in på. Största utmaningen blir paddlingen, men det är ett helt år kvar 🙂

  3. Jag älskar att läsa race-rapporter, så nu tackar jag för det du delat med dig av! Jag har alltid varit sugen på att testa en sådan multisport-tävling, men aldrig kommit mig för. Nu blev jag taggad att vilja prova igen! 😛

  4. oj nu blev jag jättenervös 🙂 ska cykla vasan och haft så galet mycket annat att vi inte hunnit med så många pass som vi tänk.

    • Sofia Reply

      Åh jag förstår dig, men känn inte så, Cykelvasan är inte i närheten så jobbigt som ÅEC banan, även om den är 9 mil och det här bara tre. Ta det lugnt, lägg in något pass där ni cyklar i kanske i alla fall 2,5 timme men ni behöver inte cykla det med jättestort pulspåslag. Den är inte heller särskilt teknisk. Läs gärna det jag srivit om cykelvasan tidigare så ser du, den har möjligen lite “hål” men inte rötter och inte så många tunga och långa backar som i Åre, inte alls. Det är helt andra höjdmeter där!

  5. Jag fullkomligt älskar lopprapporter, så tack för denna och grattis till ännu ett genomfört lopp! Det ska bli spännande att följa er framfart nästa år 🙂

Write A Comment