Uppochhoppa.se - träningsbloggen du blir glad av

I natt 02.20 ankom vi Åre. Det var så ljust så att jag vet inte om ni förstår? Ni som tycker att det är ljust om kvällarna och nätterna, men bor säg, söder om Gävle, ni anar inte hur mycket ljusare det faktiskt är här uppe! Som det var eftermiddag. Jag fick sjukt fin energi av det! Vi kom fram sent, massor senare än tänkt och beräknat, men lättade.

Tack till svensk sjukvård, fungerar himla bra ändå!

Inte för att det var särskilt dramatiskt, utan för att det helt enkelt var det absolut smartaste att göra, så hade vi ett stopp på akuten på Gävle sjukhus på vägen upp. Vår stora E fick snabbt hög feber och vi anade att det var uvi, som vi behandlat för alldeles nyligen. För att få ut antibiotika snabbt och slippa ha en tjej hemma med 41 graders feber och söka vård på självaste midsommarafton  (vad vi skämdes första gången hon fick uvi, hemma med superhög feber i tre dagar, vi trodde det var lite vanlig influensa/feber bara) blev det alltså ett sjukhusstopp. Just givet historiken ville vi verkligen få ett prov taget och vi hann precis få läkartid och recept uttaget innan apoteken stängde. Kostnad, noll kronor – alltså man måste ju gilla svensk sjukvård!

Midsommar i Åre – i sakta mak – men snart så!

Idag har vi således såsat omkring i 500 nyanser av grönt i Åre, ganska trötta men glada att vara på plats. Vi har suttit på picknickfilt vid Fröå Gruva, beundrat dragspelsfantast, ätit sill och potatis och jag tog en eftermiddagsslummer på balkongen medan solen värmde. Vi går lite på lågvarv och återhämtar oss alla fyra, men ikväll, då minsann ska jag cykla sista tredjedelen av Åre Extreme Challengebanan. Jag har ett litet experiment i görningen som ni ska få hänga med på!

 

Den här veckan har jag suttit i tre möten där vi på olika sätt kommit in på engagemang kring bloggar. Jag sa skämtsamt i ett möte att jag ibland är lite arg på dig ibland, för trots att ni är så himla många som läser här ( så många att ni rymmer globen upp emot tre gånger…. ja, ibland får jag rampfeber! ) så skulle ni lika gärna kunna vara 35 vad det ser ut.  Jag saknar dialogen med dig. Jag vet de facto att du (ni) bryr er, för jag får det bekräftat på många sätt. Tusen tack för det.
Jag  kan bli bättre, jag kan utvecklas. Jag kan skriva mer medryckande, debattera mer, utmana er eller ställa fler frågor. Jag är långt ifrån perfekt, men varje dag försöker jag posta något som får dig att bli lite gladare än när du kom. Lite mer inspirerad, kanske lite kunnigare. I ett försök att ge dig mer fakta, mer genomtänkt, mer övning med syfte har jag minskat att skriva vad jag har i huvudet. Jag har blivit mindre personlig och för vissa kan det säkert kännas som att jag är mindre här, men det är jag förstås inte. Jag är precis lika mycket här som alltid!
Just nu precis har jag detta i huvudet, att det känns som att fast ni är supermånga här och du är här precis nu så undrar jag ofta vart du är?  Gilla och dela-knappar och kommentarsfältet är det lättaste sättet att ge mig feedback på mitt jobb.

Duktiga trendenser – den ledande inredningsbloggen i sverige

Exakt idag publicerar Trendenser (Älskar henne! Kommenterar ofta!) den citerade texten nedan . Jag håller med om vartenda ord men hade nog inte kunnat formulera det, men det känns som vi suttit i exakt samma känsla. Vi går mot sommar, mot ledig helg och tid för återhämtning. Det blir bra för dig. Det blir bra för mig.

Dags att börja betala med tummen?

“Det kostar inga pengar att ta del av inspiration på internet jämfört med exempelvis proffsiga papperstidningar och glossiga magasin. Men just därför tycker jag att vi (ja, både du och jag – alla vi) som läser och följer konton på nätet alldeles gratis borde bli lite bjussigare med våra tummar.

Det uppfattas säkert som en förmäten sak att be vuxna människor om. Att trycka och tycka lite mer. Jag förstår det. Inte minst av alla som inte själva sitter bakom ett tangentbord och försöker komma på inspirerande saker att skriva om varje dag – året runt. Men för oss som gör det, i ur och skur, så är just interaktionen med er läsare himla värdefull. För att inte säga allt. I alla fall om vi ska orka (och i vissa fall kunna) fortsätta.
Valutan i vår värld är nämligen inte bara pengar och kronor. Det handlar lika mycket om om engagemang och feedback. Dels emotionellt förstås, som en uppskattande klapp på axeln och en känsla av att bli sedd eller bekräftad. Det behöver vi ju alla lite till mans. Men det är också viktigt rent ekonomiskt, i form av användarstatistik och “engagement rates”. Ni betalar ingenting för det ni får, men vi mäts i hur ni beter er. Eller inte beter er. Och i många fall är det David mot Goliat. Små independentskribenter som kämpar sida vid sida med stora multinationella medieförlag som har monetära muskler och integrerade plattformar, som kan korslänka och dopa antalet sidvisningar och använda smarta tekniska tricks för att få till snygga siffror mot annonsörerna.
Vi som inte har allt det, vi har bara er läsare. Och era tummar.
Tänk gärna på det nästa gång du scrollar förbi en gilla-knapp.” 
ps. Jag mer än gillar dig och önskar dig en fantastisk midsommar!

I sittliften på vägen upp. Vass kant som greppar resolut, pjäxkanten mot mitt skenben, vitt så långt jag ser. Fartvind mot kind och viktförändring över krönet. Att landa på skär, vinkeln i muskelminne. Snö. Puder. Skare. Manchester. Socker. Mjuka svängar och hård blåst. Fjället,berget, toppen.

Där mörkgrön mossa växer tät och foten sjunker mjukare än mjukt. Där stegen är vana och allt som hörs är tystnad. Barr eller lövprassel, rot och sten. Kreativitet som blomstrar i klorofyllchock, smultron bland daggvått gräs i dikeskant. Att pressa pulsen i backintervall.

Tusen toner av grått, sten, granit och morän. Stålblå horisont. Vinden alltid mer blåst än bris. Där vandringen slutar i lekfulla klipphopp, på gränsen, vid kanten, en plats att andas in och andas ut. När jag vill byta perspektiv, tanka energi och släppa taget om gammalt, släppa in nytt. most alive