Mitt stoltaste ögonblick

Jun 05-15

Det här är femte inlägget på en 30 dagars bloggutmaning i juni, häng gärna på på egen blogg eller instagram. Där kör vi #uppochhoppaijuni som gemensam #. För rubrikerna i utmaningen, och alla som är med och skriver, kolla här!

Har ni varit med om att vara bäst när det gäller? Det är en fantastiskt känsla. Bäst när det gäller är bäst när det gäller för dig. Det kanske inte är vinst eller snabbast, men ditt bästa. Ditt max. Att få ut sitt max för dagen är olika svårt i olika idrotter. Jag förstår nu, ännu mer än då, hur mycket som behövde stämma för att få ut maximalt ur kroppen på en slalomtävling. Det är så små marginaler. Tre millimeter mellan triumf och uråkning.

Kungsberget, 1999. Junior SM i slalom och storslalom genomförs här. På inåkningen ser Sveriges skidungdomar hur tre tjejer åker på helt annorlunda skidor. De är två decimeter kortare än alla andras, och har en annan form. Vi sågs ju varje helg vi som tävlade, samma tjejer med koll på varandra. Resten av tävlingsfältet var förbryllade. De såg ruskigt snabba ut, de där carvingskidorna and little did we know.*

whistlerkant

Slalom var inte min bästa gren. Gillade storslalom och super G mer, men kunde blixtra till i slalom, absolut. Om allt stämde, det är ju det där med millimeter och avvägning av satsning i svåra partier. Åk på 87% och du är frånåkt, åk på 100% och det går skitbra eller du åker ur. Säsongen hade varit tung med mycket uråkningar. Fort och fort men fel eller lite för safe.

Efter första åket låg jag delad 12:a. Vi var väl ett sextiotal startande. 12:a var okej, till och med ganska stabilt och bra. Att förvänta om det gick bra, ungefär. Jag tror att jag hade startnummer 18 eller så, startnummer efter ranking, så ja, bra. Vi som tävlade här hade vid det här laget mött varandra i princip varje helg sedan vi var tio. Vi kände varandra bra, det var tight och jämnt. Vi visste vilka som kunde blixtra till, vilka som var jämna inom en viss placeringsintervall och vilka som åkte bra i olika sorters backar. De första femton lottas, därefter åker man på ranking, och rankingen brukar stämma bra.

De tre tjejerna på carvingskidor hade skaffat sig en stabil ledning men några placeringar framåt var det tight. Alla var förundrade. Dessa tjejer tillhörde absolut topp tio, men att de skulle ligga etta, tvåa och trea var ändå inte helt solklart.

Plötsligt infann sig det där lugnet. Mitt i uppståndelsen kring carvingsvängar och teknikbyten. Samma lugn som dök upp när jag skulle köra upp inför körkortet. Slå en viktig straff. “Girl, you’ve got this”. Banan passade mig okej, livet kändes bra, jag hade ett härligt lugn i kroppen. Längtade efter att tävla och hade hittat den där perfekta anspänningsnivån. Pressen var minimal.

Whistler

När jag skickade mig själv med full kraft ur starthuset var det som att hela världen stannade för en stund. Genom åket gick allt i ett flow. Jag kände att det gick fort, men visste inte hur fort, eller om det skulle räcka. Total fokusering och fight till mållinjen. Leende, knuten näve, det kändes bra!

När jag kom i mål och såg tiden på tavlan var det lättnad, och förvåning ändå. Jag hade tagit en stor ledning! Att leda efter andra åket är ett bra tecken eftersom man vänder på de 30 första efter första åket. I mål som etta betydde att jag var som sämst trettonde. Ok! Sedan åkte tjejen jag delade plats med, hon kom in på en sluttid långt efter min. Hon som låg elva, tia, nia, åtta åkte och jag var fortfarande snabbast totalt. Yay, härlig känsla. Hon som låg sjua, och hon som låg sexa åkte, men jag klarade de med!

Sedan räckte inte min totaltid längre, men när slutresultatet kom hade jag den fjärde bästa tiden i andra åket, och blev sexa totalt på junior SM i slalom. I andra åket var det bara tjejerna med de nya carvingskidorna som slog mig. Jag var sjätte bästa tjejen i Sverige i den gren jag gillade minst. Mitt under en säsong som var kantad av uråkningar och dålig feeling i just slalom. High fivesen den dagen. Hur en hel massa slalom-mammor och slalom-pappor och såklart alla kompisar såg på mig med nya ögon och klappade om. Vilket åk Sofia, vad du levererade i andra åket! Äntligen fick du till det – när du får till det är du med i toppen!

Den pokalen, sjätteplatsen i junior-SM i slalom är ett stolt ögonblick. Antagligen eftersom det aldrig var min favoritgren. För att det var en oväntad triumf. Den smäller högre än de juniorSM-guld jag tog i lag med mina två lagkompisar Sara och Elin åren därpå, som vi fixade i både störtlopp och super G. Landslagsuttagningar till att tävla i Europa. Viktigast för hela alltihop är känslan i kroppen. Jag fick ut mitt allt. Jag var bäst när det gällde i mitt andra slalomåk den där dagen. Allt stämde. Det kan vara mitt stoltaste ögonblick av just den anledningen.

earn your turns

Två till fyra veckor senare åkte alla på carvingskidor. Jag bytte mina grå 172 cm långa slalomskidor mot ett par som var 155. Ny teknik skulle nötas in och slalomsvängen var inte längre densamma.

Att det är mitt allra stoltaste ögonblick i livet vet jag inte. Men det är ett stolt ögonblick. Jag var också stolt när jag sprang i mål på Stadion efter 42 km 2007, otränad som sjutton. Jag är ofantligt stolt över min man och mina barn. jag är sjukt stolt över NU: sittandes i en lägenhet i Åre med företag och lön av drivkraft. Jag trodde nog inte innan jag började skriva att det var just den här slalomtävlingen som skulle dyka upp. Jag har många pallplaceringar på stora tävlingar, vinster och bedrifter från skidåkningstiden. Men det här minnet har helt enkelt fastnat i mig och dök upp lägligt idag.

On the minute

Jun 04-15

Idag har jag träningsvärk igen! Så blir det lätt när team snyggstark åker till Crossfit Solid och blir mosade av Elin i en EMOM. Det är crossfitspråk såklart, och står för every minute on the minute.

Rörelser ska göras där starten går på varje minuts början, med ökade repetitioner för varje minut som går och alla repetitioner ska vara färdiga inom en minut. I början är det superlätt med mycket vila, pga få repetitioner. Men vartefter minuterna går och repetitionerna blir fler blir vilan mindre och till sist, ja då tar tiden slut innan repetitionerna är klara och då har man “åkt ut”.

uppochhoppa-7uppochhoppa-3 uppochhoppa-4

När vi failat såg vi ut såhär. Och avslutade med att stå på händer och hänga mer i stänger. Jag har på mig skor från Reebok och linne och tights från Casall.

Vi hade två upplägg på varannan minut, med ökade burpees på jämn minut och ökade kettlebellssvingar på udda minut. Våra två sista minuter gjorde vi tre frivädningar (35 kg) och 22 burpees samt tre chest to bars och 20 kettlebelssvingar (16 kg). Det var minuten med alla burpees som blev failure-minut. Det tar lite tid att ta sig upp och ner i burpees när en har gjort 20/18/16/14/12/10/8/6/4/2 minuterna innan. Om en säger.

Vad är din erfarenhet av on the minute?

 

Squash

Jun 04-15

Squash är en träningsform jag inte förstår. Jag har aldrig spelat squash och jag är övertygad om att det är vansinnigt jobbigt, extremklurigt med regler och ganska hög skaderisk. Vad jag hört. Så… det låter ju ungefär som allt annat jag gett mig på här i livet?!

*konstpaus*

Ja! Vi stänger in oss i ett ganska så stort, men inte superstort rum. Vi tar med oss racket och en slags boll och så skickar vi bollen så hårt vi kan i väggar och tak(?) mellan oss… Ja! och det finns massa linjer på golvet och bollen ska gå innanför den men utanför den och inte i hörnet, eller jo kanske, och stå i den rutan när en servar och nästanbollen ska gå under den linjen nu men inte sen. Ursäkta den något raljerjande tonen men squash är verkligen en träningsform jag inte förstår. 

squashOch till råga på allt så blev det en zucchini på bild. #fail.

H‰lsa
Träningsbloggar | Styrketräning.net Träningsbloggar www.traningskompisen.se Sport bloggar