Idag har jag läst två artiklar om skidåkning i DN.
Hård press på alpina talanger, och en slalommammas egna ord. I de två artiklarna flyttades jag ca 15 år bakåt i tiden, och hamnade mitt i skidcirkusen igen. Ett kringresande som var en stor del av min ungdomstid, som gjorde att jag hade sjuka frånvarosiffror till mina höga betyg i nian, som dränerade familjens ekonomi, som berövade min storebror sin pappa om vintern och som gav nya vänner, upplevelser och geografikunskap.
Juvas. Norsk glaciärskidåkning i augusti. Sölden, Österrikisk glaciärskidåkning i oktober. Snön kommer till Sverige på senhösten. För de i norr. För oss i söder var det en lång väntan och längre resor. Att tävla och träna hemma går inte. Det inser varje tolvåring från Stockholm när det är regionfinaler, om de inte förstått det förr. Plötsligt möter man dalkullor och dalapojkar med en helt annan skidåkande självklarhet i benen. Uppfödda på snö. Hoppsan?!
Att vara från Södermanland och välja alpint som sport är inget man gör utan engagerade föräldrar. Det blir en självklarhet att leta skidtimmar, för att ens få chansen att utveckla talangen till fullt. Och att ha slalom som ”sport nummer två”, om man bor mellan Stockholm och småland, det är omöjligt av en massa olika anledningar. 1) För att det är alldeles för roligt. 2) För att det inte går att vara bra då. Som två exempel.
Går man med i cirkusen är man fast. När man skickar mellanstadiekids med flyg till Tärnaby för helgträning i november, ser man det som en naturlig grej att göra, fastän omvärlden tycker att det är lite stört. Man vet att det är det som krävs. De Stockholmska skidåkarna kommer inte långt på sin talang. Som längst till dalarna, men som vi vet finns det en hel del av Sverige kvar efter Mora.
Utvecklingen, att urvalet kryper längre och längre ner i åldrarna är dock läskigt, och alldeles säkert kontraproduktivt. Inte enbart, men jag tror att toppen blir smalare, inte säkert vassare, av denna utveckling.
Det kan nämligen vara väldigt svårt att prestera på topp, om det investerats semesterdagar, bensin, liftkort, boende och utrustning i att inte åka på fel sida av den där första käppen. Det blir allvar, press och viktigt, snarare än grundbalans, skidkul och muskelminne.
Shiffrin vinner VM som 17-åring. Klart det ska tas tillvara på unga talanger. Men Ylva Nowéns slalomvinster i världscupen säsongen 97-98 tyckte vi också var bra. Hon var 28 år då.
Jag hade egentligen en hel massa ord om hur det var att vara mitt i cirkusen. Att resa, att packa och packa upp, men de får komma en annan dag. En tacksamhet över alla de där pengarna, utrustningen, tiden som lades ned. Gemenskapen, glädjen, geografikunskapen. En annan dag, med mindre press.