Idag gick jag på veckans andra baby-pass, denna gången på Sats Sickla. Sats baby är (nästan) precis som det låter, ett pass för mammor, med sina bebisar. Träningen har fokus i att mammorna ska hitta tillbaka till formen efter graviditet och förlossning, det är träning för mammakroppen. De största skillnaderna mot Power baby på Worldclass är två. Det var mer (mycket mer) folk än vår lilla mysiga grupp på World class, och betydligt högre tempo. Det kändes ändå som att Sickla-mammorna överlag hade yngre bebisar.
Jag tror att alla Sats baby klasser är uppbyggda på samma sätt, med 20 minuter kondition på step-bräda, och 20 minuter styrka, plus stretch på slutet. Power baby klasserna på World class är alla helt sammansatta av respektive instruktör, varpå de blir väldigt olika.
Jag är verkligen ingen stepbrädefantast. Jag tycker det är häftigt hur vissa studsar med exakt timeing på den där lilla grå boxen, medan jag känner mig ganska off beat mest hela tiden. Detta trots att jag ändå är hyfsat musikalisk. Koordinationen och armar som ska åt ett håll och ben med touch och studs åt ett annat är inte riktigt min kopp te, antagligen för att jag tycker att det är himla trist att vara dålig.
Lofsan som ledde passet var tydlig och det var verkligen inte hennes fel att jag var fel ute på brädan ganska ofta. Hon peppade och påminde oss om stolt hållning och att dra naveln mot ryggraden. Musiken var kanon och hon fick med sig gruppen. Närvarande, förtroendeingivande och engagerad blir tre ledord. Jag är glad och tacksam att jag fick komma och prova!
Något jag kunde sakna var att få alternativa övningar om det blev för mycket studs på brädan för vad kroppen tyckte var okej. Jag vet ju att min kropp har en lång väg tillbaka och att jag måste skynda långsamt. Och jag har koll på att jag inte ska gå över gränsen, avbryta tunga övningar och göra något annat som fungerar bättre där coremusklerna kan jobba bra och på rätt sätt. Alla har ju olika förutsättningar, men jag blev lite livrädd att se att det fanns några som kanske bara hade månadsgamla bebisar som studsade upp och ner på de där stepbrädorna under så lång tid. Kanske fungerar det utmärkt, kanske fick de ont efteråt? Det kan också vara så att jag är hjärntvättad av den mycket mer försiktiga approach som de andra baby-passen jag gått på haft, där det hela tiden uppmanas till att det ska kännas, men ska kännas bra och att det hela tiden erbjuds flera olika alternativ. Där är tempot inte hela tiden lägre, men absolut med mindre studs i stegen och sammantaget är det lugnare. Å andra sidan, jag är den förste att tycka att man absolut ska TRÄNA när man tränar, och våga ta i och pressa sig. En svår balansgång.

Jane har fotat i svunnen tid. Jag har lång väg tillbaka till bra form och hon och hennes fina arbete finns nu på www.janehaglund.se
Styrkedelen tyckte jag mycket om. Här gavs det mer utrymme för att jobba i egen takt och att hinna känna inåt. Det blir extra plus för övningar med gummiband som tog bra på området kring skuldror. Jag råkade dock ta ett lite för lätt gummiband och fick kanske inte ut allt jag kunnat av dessa övningar, (och de tyngre var slut) men det är ju lätt att korrigera vid ett annat träningstillfälle.
Sammantaget då? Jag är kluven. Jag brukar åka från babypassen på World class stärkt av att jag sakteliga blir starkare och att det känns bättre. Idag åkte jag hem från Sickla och kände mig förbannad på min kropp som inte klarar det jag vill att den ska klara. Konditionsmässigt orkar jag det högre tempot, men studs på bräda (under så lång tid) känns obehagligt och tungt. Just nu passar alltså inte Sats baby mig särskilt bra, men jag såg många glada mammor som fått sin dagliga dos med härliga glada träningsendorfiner. Det är komplicerat det här med återhämtning. Det är trist att vara dålig.