Jag ber om ursäkt till er – om ni finns – som bokat in er på spinning på Sportlife igår och funderade på vart jag tog vägen. Sent om sider bytte jag mitt planerade pass inne i stan till ett pass som började en kvart senare här hemma på lokala World Class värmdö. Och att jag uppmanat er att spinningdatea med mig hade jag ju glömt bort. Nåja, nu var det ju faktiskt så att ingen sagt att den skulle dyka upp, så kanske kan man säga att det är jag som är förloraren.
15 pass är målet, fyra är nu avklarade!
Well. Mina ben och min kondition gick med vinst igår. Tjenare mjölksyra och hej stumma ben! I lördags var det klok cykling där vi tuggade på under mjölksyratröskeln och igår blev jag presenterad för ”väggen”. Spinninginstruktören Johanna beskrev den del av passet som var 30sekundersintervaller så. Från medeltung belastning skulle det skruvas på så mycket motstånd så att det i princip ”tog stopp” och där skulle vi ösa på. Först 5 x 30 sekunder sittande med korta pauser att dra ur syran emellan och sedan efter en tempodel återvände vi till väggen med 5 x 30 sekunder stående cykling. Jag saknade någon slags helhetsbild av passet och det var exempelvis en bit in i första väggen som jag fick veta att den skulle vara 30 sekunder lång. Små detaljer men som ändå är viktiga för att jag ska kunna dela ut toppbetyg för ett pass. Mitt humör var dock himla fint och stabilt och jag lät inte de saker som kunde göras bättre påverka min insats.
Svetten forsade. Benen jobbade hårt. Johanna sa kloka saker som peppade och jag tänkte ”det här är coola ordval, de ska jag blogga” men såklart minns jag ingenting, annat än att det var just bra och smart. Jag har suddiga minnesbilder om ”starka ben” och det låter ju logiskt, med tanke på passupplägget. Det var det där med minnet. Igen.
Efter passet svepte jag en Gainomax Cappucino och konstaterade igen att den smakar smörkolaglass. Sånt som jag absolut kan leva med!












