Längst ut på Björnö, i Björnö naturreservat på Ingarö finns ett utkiktstorn. Att tornet finns här har jag vetat om då jag sett skyltarna från parkeringen som pekar mot udden, men besökt utkikstornet på Björnö,  det har jag gjort först nu!

Januari har varit kall och grå i Stockholm, som mars, fast utan vårtecken. Mitt bästa knep för att stanna av grå tristess är att agera. Gör! Upp! Ut! Att vara ute i dagsljus gör under med humör och känslan av att något faktiskt händer även om ljuset är femtio nyanser av grått helt utan sexappeal.

utkikstornet på björnö
utkikstornet på björnö

Så det var upp och ut. Ryggsäck med kamera och hämtning av springkompis och vardagsvän Milla, som också har lunchträningsmöjlighet. Nu skulle vi upptäcka utkiktstornet på Björnö, en nyhet och ett vardagsäventyr för oss båda. Upplevelsernas år, i litet och i stort.

Hitta till Utkiktstornet på Björnö

Väg 222 går ut mot Ingarö från Stockholm via Nacka. Sväng av motortrafikleden vid skyltar Ingarö och ta sedan vänster efter avfarten, ut på ön. Efter några kilometer passerar du rakt igenom en rondell, du är i samhället Brunn. Fortsätt rakt fram på landsvägen i ca 15 kilometer, till du ser skyltar Bjönö Naturreservat – sväng vänster. Parkera vid anvisad parkeringsplats! Härifrån är det ca 2,5 kilometer väg och stig till utkikstornet. Följ de fina träskyltarna som Skärgårdsstiftelsen satt upp. 

Vi parkerade bilen och sprang på lätta fötter bort längs skogsstigen. Vi väljer båda alltid att springa på den mjuka tallbarsstigen som också leder ner till vackra sandstranden Torpesand om man följer den nedåt höger, istället för att springa på grusvägen. Där stigen svänger av hamnade vi på grusvägen och trampade på.

Grusvägen slingrar sig vidare in i naturreservatet, håll höger och stanna på huvudvägen . Vi sprang och vartefter metrarna lades bakom oss lättade sinnet. Det grå blev mildare och snarare duvblått. Trädens bark fick lyster när kinden fick färg. Upp och ut. Pigg och alert.

naturreservat björnö

Vi passerade småbåtshamnen och strax därefter slutar grusvägen invid ett hus och staket, här startar stigen längs skogsbrynet som ni ser på bild. Efter en kort sträcka mellan tall, rot och klipphäll skingrar sig träden. Sikta uppåt åt höger så står det plötsligt där, utkikstornet på Björnö.

bjorno naturreservat
Milla lånade min ryggsäck från Bergans i tornet, den klär henne!

utkikstornet på björnö

Tornet reser sig högt. Vi stegar upp i utkiktstornet och slås av vidden. Hittar hemriktning på kompass och spanar horisont. Initialer ocxh hjärtan. Inristad historik från andra som valt att dela med sig av att just de varit just här. Tagit sig ut och upp. Vi låter bli, men knäpper bilderna som bevis.

Havet är stålgrått, speglar himlen. Gran och tall runt om bidrar med färg och även om de inte riktigt kan mäta sig med lövskogens dokumenterade stressänkande effekter (forskning på SLU) har de gjort gott, absolut. Kinden rosig, känslan glad.

Vi känner oss starka av vår löptur. Kort men naggande god hit ut till utkikstornet en nyss grå lunch en januari. Vänder hem på pigga fötter och med ord som är positiva. Renare i tanken, lunchupplevelsen är satt. Två vänner, en utflykt. Det krävs inte mer än så en januaridag i 50 nyanser av grått.  

Author

2 Comments

    • Sofia Reply

      Det har du rätt i Pia, det hade nog varit lite svindlande om man haft höjdskräck och tagit sig upp!

Write A Comment